MPman

Malpåsen | Uppdaterad: 2008-03-11

NyTeknik, IDG, m.fl. rapporterade för en tid sedan att världens första MP3-spelare fyller 10 år. Det var således 10 år sedan mitt bolag Cento Data importerade och sålde dem i Norden. Galna tider, det känns inte riktigt som om det var så länge sedan. Hursomhelst, kanske är det tillräckligt länge sedan för att dela med mig av några detaljer kring detta projekt.

Såhär brukar jag berätta historien om MPman. Någon dag när jag får tid över ska jag gräva lite mer i mitt digitala arkiv och kontrollera vad som egentligen hände, och scanna några av de tidningsartiklar som jag har liggande.

Historien om MPman

Våren 2008 läste jag en kort notis i Internetworld eller motsvarande tidning som berättade om att världens första MP3-spelare hade börjat tillverkas av koreanska Saehan. Eftersom jag hade en mängd mp3-filer på min hårddisk tyckte jag detta lät helt klart intressant. MP3 var framtiden, och en skaksäker mp3-spelare skulle slå både den hackiga bärbara CD-spelaren som var så populär och även ge MiniDisc-spelaren konkurrens.

Jag kontaktade det koreanska företaget i april och beställde genast ett par provexemplar. Enheten kanske inte hade allt man kunde drömma om. De provexemplar jag beställde var av mellanmodellen, de rymde 32MB minne, hade en dockningsstation som inte gick ner i fickan och anslöts till datorn med en tung och mastig parallellportskabel. Batterierna räckte ungefär i 5-6 timmar, men det var mer än nog att spela den halva cd-skiva som rymdes. Den kunde spela upp till 128kbit/s, och hade en display som visade låtnummer. Produkten fanns i varianter från 16-64MB. För 64MB, som kunde lagra motsvarande en CD-skiva räknade jag ut att konsumentpriset skulle bli 4.400 kronor, om jag sålde direkt via webben utan mellanhänder.

Men den var liten (nåja, det fanns faktiskt MiniDisc-spelare på marknaden som var mindre), glansig och det var framtiden. Det fanns alltså en marknad för tekniknördar som ville vara hippa. Jag beställde genast in en mindre provmängd (tror det var ett 30-tal) lade upp en hemsida och började bearbeta pressen. Under våren 2008 hade jag sällan någon enhet själv, de cirkulerade mellan olika tidningar som ville se, känna och testa. Den var med allt ifrån Mikrodatorn, Expressen till modemagasinet Elle.

Ett problem var att de inte kom med CE-märkta adaptrar. Efter ett telefonsamtal som bland annat involverade en förfrågan om att jag skulle skicka över hur märket skule se ut, kom nästa omgång med adaptrar som åtminstone hade rätt märkning.

Intresserade av att träffa sin distributör i Sverige kom Koreanerna på besök ett par gånger. Detta var lite problematiskt att hantera, dels eftersom jag var 18 och inte ens hade körkort att hämta dem på arlanda. Dels eftersom jag de facto inte hade något kontor, eller något alls att visa upp egentligen. Men det ordnar sig. Med lite styling av föräldrahemmet blev det trevliga besök på det kanske något lantliga kontoret i vad som kunde förväxlas med ett villaområde. Efter viss konkurrens, bland annat med Internet-CD-försäljaren Boxman blir vi dock utvalda till ensam distributör på den nordiska marknaden.

I augusti åker jag ner till Cebit Home och ställer ut tillsammans med dem. Jag tog med min “försäljningsassistent” Micke.

Samtidigt sammanställer jag en större order, bland annat genom att ett danskt företag har lovat att köpa en större andel av den. Jag lyckas låna ihop pengar, och skickar dem till Korea. Detta är dock mitt under koreakrisen. Banken jag skickar pengarna till går i konkurs medan pengarna är på väg. Det hela löser sig genom att en annan bank köper upp dem, även detta innan pengarna kommer fram. Men man kan sova bättre som 18-åring som lånat en ansenlig mängd pengar och skickat dem till andra sidan jorden.

Tillbaka kommer dock låda efter låda med mp3-spelare som staplas i familjens vardagsrum. Redan på denna tid var det för varje leverans spännande att se hur Tullverket skulle bedöma produkten. Var det en cd-spelare, eller en radio, eller ett datorminne. Tullsatsen blev olika varje gång. (Det var detta som till slut lade krokben på Jens of Sweden, men det var långt senare, och mycket större volymer).

Så händer det. Kunden drar sig ur. Än idag är dessa danskar de enda som lurat mig i affärer. Där sitter jag på ett stort lager, av produkter som snabbt minskar i värde. Och det kommer ut nya produkter på marknaden som är bättre och billigare.

Som genom ett mirakel löser sig situationen. Jag åker på ett möte till LapPower som håller på att planera sin julkampanj. Det här var åren när Internetabonnemang var som max subventionerade. Så upplägget blev att om kunden tecknade ett års uppringd internetanslutning för 150 kronor i månaden, kunde de till ett väldigt billigt pris få en MPman (och en rad andra produkter som promotades stort på baksidan i Metro större delen av December).

Jag blir av med restlagret. Jag lyckas förhandla till en deal med Saehan om ett fantastiskt pris på resten av enheterna LapPower köper direkt från dem, men jag får provision. Och det fungerar faktiskt, även om volymen sålda mp3-spelare blir långt mindre än den volym som jag talade om när jag förhandlade ner priset.

Saehan lyckas inte komma fram med produkter som kan tävla med de nya RIO-spelarna och mitt distributionsnätverk var inriktat mot PC-återförsäljare, snarare än hemelektronikbranschen. Koreakrisen gör det svårt att handla med Korea, de vill helst ha betalt ett par månader i förväg för att ha kapital att köpa råmaterial till. Det blir ohållbart och vi avslutar samarbetet i samband med julkampanjens slut.

Hemsidorna

När det begick sig kunde man köpa dessa spelare på http://skaffa.en.mpman.nu. Första hemsidan såg ut såhär, en annan version här, och när korea-krisen slagit igenom för fullt och RIO levererat överlägsna produkter, blev det till slut så här. Men roligt var det!

Ps. Om någon är intresserad av att köpa en MP3-spelare som rymmer 10 låtar, har 5 timmars speltid, är klumpiga och kräver laddningsdocka med parallelportskabel för att överföra filer, har jag faktiskt ett litet rest/reservdelslager kvar. Nypris 4.400 kr. Får jag ett bud?