Veckans skifte över – vad sa de om trasslet?

Blogg | Uppdaterad: 2009-03-24

Nu har skiftespanelen svarat på mitt trasselinlägg (och även några till). Och eftersom jag fått en rad intressanta tankeväckande kommentarer är det inte mer än rätt att jag försöker kommentera och bemöta några av dessa.

Men eftersom det blir så sabla långt, presenterar jag detta i tre delar. I denna första del kommenterar jag första halvan av kommentarer. I morgon kommer andra halvan. På torsdag mina avslutande kommentarer och tankar.

Mitt svammel om trassel

Låt oss börja med artikelkommentarerna till mitt inlägg.

Nina Wormbs frågar sig om det är någon kvalitativ skillnad på trasslet idag och igår. Det är en fullt relevant poäng.

Det kan mycket väl vara så att det inte är någon kvalitativ skillnad. (Även om Internet kan sägas vara en trassel-“enabling” plattform genom att den är byggd på tanken om länkar och kommentarer etc. som skapar en trasselstruktur).

Men, den kvantitativa ökningen är relevant även den. För om whitehead har rätt (vilket jag verkligen tror på), att vi har en sensemaking apparatus som ständigt låtsas att vi inte är i ett trassel utan i en ordnad begreppbar värld gör den kvantitativa ökningen att det blir allt svårare för denna sensemaking-apparatus att fungera.

Således. Vi får då en kvantitativt tilltagande “clash” som blir allt mer problematisk.

Waldermar Ingdal undrar om min referens till Claes Gustafssons “Produktion av allvar”, verkligen kopplade till det jag skrev, även om han tycker om boken. På det har jag två svar. Det är Claes som anställde mig som doktorand, således måste jag referera honom. Men han har rätt. Det är en bra bok, men det jag tänkte på står inte i den, jag läste om den häromveckan av annan anledning. Men den skäggige mannen har många gånger pratat med mig om emergens i olika former, en del finns nedskrivet (bl.a. här), det andra försvann med vinets ångor i nattens mörker.

Karl Palmås dök upp i en bloggkommentar och föreslog att Latour kunde vara en väg in i det hela. Karl insåg nog inte att vi delade några av de mest förvirrade dagarna i mitt liv (åtminstone för mig, för det är uppenbarligen fortfarande dessa jag försöker förstå) sommaren 2006 i Göteborg på en doktorandkurs med just Bruno Latour som försökte förmedla sina tankar om Tarde (Det är helt ok, tog mig lite googlande att inse detta).

Så. Varför talar jag inte om Latour? Eller Tarde? Eller Deleuze? Eller de Larda? eller… Ja, kanske även diskursanalys.

Jag är inte den första som snubblat in i dessa trasseltänkande, tanken på en värld som inte är strukturerad. Många har gjort det tidigare, och de har alla sina poänger. Problemet jag ser med just Tarde, och i viss mån Deleuze och de Larda (inte tillräckligt inläst ännu, böcker på väg) är att de är teoretiska filosofer snarare än praktiker.

Och det sätter fingret på varför jag vände mig bort från Latour efter dessa förvirrande dagar i Göteborg. ANT är i hög grad en metod. Luhmanns autopoetiska system är en form av metodteknik, möjligtvis med viss teori kopplad till dem. Båda dessa metoder talar om hur vi kan betrakta saker, men lämnar frågan hur de faktiskt är. Och det här tilltalar mig.

Jag uppfattar den mer filosofiska skolan till mer inriktade på hur det är, och mindre inriktad på hur vi kan se detta. Det ligger en implicit eller explicit tanke om att vi kan bevittna hela systemet, och göra detta utifrån. Och visst har Bruno rätt när han talar om att den nya teknologin möjliggör det i större utsträckning än någonsin.

Men inte, rent pragmatiskt på en sådan nivå att jag kan spåra allt som sker i min empiri och följa traces av rays av monarder. Det är en helt fantastisk tanke om man kunde göra det, på många sätt, både positiva och negativa. Men vi är inte där. Utom i vissa mycket snäva fall, där det är användbart.

Jag lämnade Latour efter Göteborg. Dels på grund av hans (Tardanian) åsikter om att det gick att samla in tillräckligt information för att spåra vad som händer, dels eftersom han i min mening hade en konstig tanke om att man kunde utnyttja all denna information och dra vetenskapligt intressanta slutsatser utan att reducera den. Jag anser att det är vetenskapsmannens

Kanske (antagligen) missförstod jag honom. Och den mer pragmatiska ANT föll lite bort just eftersom jag sorterade bort Bruno. Men tankesättet har legat inbäddat i sättet jag bedriver min forskning – att försöka förstå vad som händer, vem som gör vad, och varför. Det är något jag aldrig kommer att lägga ner. Och han är en genial man, den enkla meningen “Structure is function of distance” (via Palmås) säger faktiskt väldigt, väldigt mycket.

Och sen kom jag då till det stadium där det var dags att faktiskt förklara vad som ägde rum, egentligen. Och då måste jag som vetenskapsman välja vilken historia jag ska berätta, reducera komplexiteten i historien. Och där började jag finna Luhmann hjälpsam.

Den oundvikliga konflikten mellan att vi behöver komplexa metoder för att förklara fenomen, men enkla normativa modeller för att kunna styra och analysera dem. Den har jag dock inte löst och kommer antagligen aldrig att lösa. Jag nöjer mig med om jag kan förklara att det är en ständig motsättning som alltid kommer att finnas så länge vi accepterar att vi inte är (och då aldrig har varit) moderna.

Så, det finns många som försöker förstå och förklara trassel. Just nu lutar jag åt att Luhmann hjälper mig. Men andra modeller hjälper andra. ANT är en väg framåt, även om jag inte riktigt tycker att det fångar dynamiken och regenereringen på ett bra sätt, men det är ett begrepp som är öppet nog att forma så att det blir användbart.

Palmås är ödmjuk nog att peka på Latour, snarare än sin egen forskning. Men det finns en hel del intressant i hans produktion (Nu på morgonen har jag uppskattat [1], [2] särskilt). En intressant tanke som väcks kring just Foucault och Benthamn disciplinering. Kopplat till Tarde och de Larda. Kanske finns här en intressant insikt kring just hur vi styr ett trasselsamhälle. För oavsett hur vi betraktar samhällets struktur är människans grundläggande beteendesätt konstant. Vi kanske inte kan slå ut systemets centrala hjärna som inte finns, men genom att lagföra enskilda visar vi att vi alla är en del av Panopticon och i varje enskilt ögonblick kanske är bevakad. Kanske är det inte svårare än så.

Sökmotor, Google trassel och smitta

Waldemar var skiftesskribenten som var först ut. Han lyfter dels fram Google som centralt i trasselsamhället, den som bringar ordning i vårt trassel.. Eller snarare, knyter ihop det. Och det är klart att det finns vissa noder/aktörer/maskiner/foo som är extra centrala i trasslen. Google är en sådan punkt för Internet som helhet. Blondinbella för en delmängd.

Han använder även begreppet Katallaxi. Det är intressant. För jag gillar begreppet, som i korthet säger att bara för att det ser organiserat ut innebär det inte att någon har organiserat det. Men det finns två nackdelar med det. För det första, som jag förstår begreppet finns en inneboende strävan mot jämvikt. En slumpmässig definition säger:

“A ‘catallaxy’ is a market order without planned ends, characterized by the ‘spontaneous order’ which emerges when individuals pursue their own ends within a framework set by law and tradition.”

Och tittar man på den tid och det rum Hayek verkade i verkar det inte orimligt, de var ju jämnviktssnubbar på den tiden. Således. Det är en ordning, en organisation, en jämvikt som uppstått spontant. Och jag gillar inte detta eftersom det talar om något statiskt. Ordning är målet. Vi har även en stabilitetstanke i ANT-begreppet, att makroaktörer uppstår, och nätverkets aktörer håller varandra samman – skapar stabilitet. Genom att fokusera på stabiliteten missar vi det som jag finner spännande – att nätverket ständigt omformar sig, deltagare begrepp och meningar ändras ständigt.

Dessutom ligger det något utav en suck till uppgiventhet i begreppet (kanske är återigen detta något jag läser in i det). Det har uppstått spontant, inget vi kan göra något åt, påverka eller analysera. Utmaningen ligger ju i hur vi hanterar det.

Dessutom bjöd Waldemar in Kalle Palmås i dansen, men det avhandlades ju ovan.

Kommentarerna flödade sedan i en intressant diskussion mellan Waldemar, Kalle Palmås och Anders Sandberg kring komplexitet och kaosteori, och samhällsvetenskap. Min position i frågan är nog att jag än så länge betraktar detta ämne i linje med AI. Kanske finns det en möjlighet till en sann Tardiansk sociologi. Men liksom AI har den varit precis bortom hörnet mycket länge, och jag tror att den kommer att vara där länge än. Ironiskt nog tror jag att de kommer vara lovande, men begränsat användbara av samma anledning – att vår förmåga att hantera komplexitet är begränsad.

Ang. Trassel: Individers försvar

Johanna Nylander gör trassel till en generationsfråga. Mycket intressant tanke, som jag tror det ligger något i. Det är inte bara så att världen kanske blir mer trasslig, utan även så att de som växer upp och formas av detta samhälle även agerar som en del i det och förstärker det hela.

Sen vänder hon på min argumentation. Och säger att det kanske inte är så att staten reagerar på trasslet genom att försöka öka kontrollen. Utan att medborgarna skapar trasslet för att kunna protestera mot staten och kunna bryta sig ur hierarkier. Kanske även här finns en underton av just generationsskiften.

Båda dessa argument är en god påminnelse om att det inte är så enkelt som att staten försöker styra ett trassel. Utan att det är en ständig växelverkan mellan alla delar av systemet. Se där, även jag drabbades av min sensemaking-machine, komplexitet är knepigt.  Tack Johanna!

Det får räcka för idag.