Varning för ZFS på OS X Leopard (10.5)

Blogg | Uppdaterad: 2009-04-07

Vissa dagar får man liksom mer riktigt jobb gjort än andra. Nu är minnet lite vagt kring den formella definitionen på produktivitet. Men det här är det inte.

Jag har ungefär ett år provat att köra ZFS på OS X 10.5 för min arkivdata (ca 1TB, helt vanlig usb-sata-disk). ZFS är ett fantastiskt vackert filsystem, men ett filsystem utan robust implementation är inte särskilt vackert. I början var det lite slumpmässiga crashar relaterade till zfs-koden. Efter en uppgradering till version 119 upphörde dem och det har funkat rätt bra fram tils för en vecka sedan.

Helt plötsligt började min mac mini krascha slumpmässigt. Ofta när den gjorde något diskintensivt, men aldrig just i ZFS-koden utan i machine-check saker enligt kraschrapporterna. Efter att ha damsugit datorn (det var en del dam) av rädsla för överhettning och testat vidare inser jag att det är så att när ZFS-disken är inkopplad kraschar datorn inom 10 minuter av oförklarlig anledning. Är den inte inkopplad fungerar den alldels utmärkt.

Apple uppdaterar inte ZFS-koden till Leopard längre, eftersom de fokuserar på att få det fungerande, som default filsystem dessutom i kommande Snow Leopard-versionen. Så det förefaller som 119 är den sista releasen på ett år eller så. Kanske för alltid. Så mycket för satsningen på öppen källkod.

Valet var alltså att formatera om disken till annat filsystem, lämpligen HFS+, vilket räcker gott för mig, om än inte lika ballt. Eller uppgradera till utvecklarversion av Snow Leopard. Eftersom det är min tv-dator som bara ska funka blev beslutet lätt. HFS+.

Så. Hur migrerar man datan från en dator som kraschar så fort man börjar accessa datan? Open Solaris har hakat på LiveCD-trenden, så det var bara att ladda ner iso via Bittorrent, bränna ner den på en cd, boota och vips hade jag ett monterat zfs-filsystem som faktiskt fungerar.

Nästa problem var dock att OpenSolaris inte har stöd för så många andra filsystem naitive. Så just nu står min TV och flippar fram filnamn eftersom tar -cvpf – .|split -b 700m foo.tar kändes som bästa sättet att få över datan så intakt som möjligt till en FAT32-disk och sedan tillbaka till en HFS+-disk.

Fantastiskt på ett sätt. Flashiga program i all ära. Men när man är inmålad i hörnet slutar det alltid med 70-talsverktygen på något konstigt sätt.