Entreprenörsskap – vad vi skriver och vad vi säger

Blogg | Uppdaterad: 2009-06-02

Alf Rehn brukar argumentera för att forskningen kring entreprenörskap är moraliserande och idealistisk (se t.ex. Pessimistiskt entreprenörsskap). Något jag håller med om efter att ha rotat en del i fältet. Vi studerar de exempel som lyckas, ignorerar de som misslyckas och antar att det var något annat än tur som gjorde att de fall vi studerade lyckades utan hänsyn till orsak och verkan, som typ:

“the failures of top-down visions are easily forgotten
and the successes oversimplified. For example, Prahalad and Hamel (1990)
tell the story of Canon’s successful diversification from optics and
precision mechanics into electronics technology, and from cameras into
photocopying and computer peripheral products; but they ignore the
firm’s filed diversification into recording pruducts and electronic
calculators (Sandoz 1997)”

I ett gemensamt paper för något år sedan försökte vi lyfta fram osannolika exempel på entreprenörsskap (Hotornot.com, SaveKaryn.com, TheMillionDollarHomepage.com, tyvärr fick vi stryka GiveBoobs.com, men det förtjänar en egen bloggpost) för att illustrera hur företag uppstår utan att vi planerar det, och att teoribilden kring entreprenörskap är trasig (ett paper som jag givetvis har lite förhoppning om att det kommer leda till ett nobelpris, men dock.)

Taking a cue from the German philosopher Sloterdijk (1988), we would propose that much of the theorizing of entrepreneurial ventures is done in a mode one could call ‘‘cynical reason’’. Rather than struggling under the blanket of a false consciousness, researchers of entrepreneurship seem to quite willfully ignore the parts of entrepreneurship that in fact operate under conditions of total arbitrariness even though the notion of luck is well-known and even celebrated by writers in the field—completing Sloterdijk’s famous dictum of cynical reason: ‘‘They know very well what they are doing, but still, they are doing it’’.

Ett angränsande, eller en del av samma forskningsfält är teoribildningen till Innovation. Även denna är starkt idealistisk och optimistisk. Vi kan inte tala om en form av negativ innovation, och även om vi erkänner att det är en kaosartad och oförutsägbar process, vill vi inte låtsas som att vi inte kan kontrollera den.

Jag stötte på en skrivning igår i The Oxford Handbook of Innovation (ska du någonsin skriva ett teorikapitel om innovationsteori, läs den) som är rätt typisk för fältet (givetvis elakt ryckt ur sitt sammanhang, men allt för effekten). En beskrivning av osäkerhet låter typiskt såhär:

“Innovation is inherently uncertain, given the impossibility of predicting accurately the cost and performance of a new artifact, and the reaction of users to it”.

Så långt allt väl. Innovation är osäkert, och riskfullt. Vi vet inte om vi lyckas utveckla det, vi vet inte vad kunder/användare kommer att vilja ha, och det är inte säkert att det alls blir som vi tänkt oss. Men sedan är då problemet att textförfattaren arbetar med ett kapitel som heter “Managing Innovation”, och hur sjutton ska man hämta upp sig från det här?

Det hela blir som när Douglas Adams förklarade sin författarteknik – han brukade skriva in sig i hörn som var omöjliga att ta sig ur, bara för att se vad som hände. Vilken kanske förklarar många saker i hans böcker, t.ex. som att jorden exploderar, etc. (måste, måste läsa dem igen nu, var för länge sedan.).

Men är man forskare, och dessutom en respekterad sådan, inom fältet “Innovation Management” kan vi ju inte erkänna att vi faktiskt har mycket, mycket svårt att managera innovation. Och om vi väl försöker har vi mycket, mycket svårt att uttala oss om vad som är bra eller dåligt managerande.

Således fortsätter man texten:

“It therefore inevitably involves process of learning….”

Så är det i det här fältet. Vi tar inte M-ordet i munnen. Vi yppar det inte i ens i de innersta kretsarna. Vi använder inte ordet misslyckande (ooops), vi använder lärande. För i det här fältet är vi alltid på väg mot det oundvikliga slutmålet – att vi lyckas. Utan undantag, oavsett om vi faktiskt drar några erfarenheter från våra misslyckanden eller inte (alltid vinner man ju nått, två backar läsk, jo man tackar!).

Tiggaren i tunnelbanan, a-lagaren utanför systemet fem minuter innan de öppnar. De människor vi ser på tv i “lyxfällan” eller i “Rent hus”.  De är bara inne i en väldigt givande läroprocess. Och med den erfarenhet de här människor verkar ha samlat an måste de ju vara drömkap för riskkapitalisterna.

Ja tänk vilken vacker världsbild vi har.

Men det har sina fördelar. Vi kan både ge entreprenörer råd att hålla ut och vara envisa trots motgångar och skepcism från omgivningen. Det innebär år av hårt arbete och stora uppoffringar såväl ekonomiskt som socialt att starta och driva företag innan du ser frukterna av det, innan det blir några framgångar att tala om. Och samtidigt ge dem råden att misslyckas, och se till att misslyckas så snabbt och möjligt för det är så man lär sig, skapar erfarenhet och prövar nya vägar.

Vi kan både säga var envis, och ge upp snabbt.

Men det verkar vara någon form av kutym att inte säga detta alldeles för tätt inpå varandra, för att inte väcka frågor om. Vad vet vi egentligen.