Reseberättelse: Pakistan

Blogg | Uppdaterad: 2006-12-06

Dag 0 – Torsdag 30 november

På flyget till Heathrow, skummar jag reseboken jag köpte, inledningen får tala för sig själv:

“Famously, it was Pakistan that England cricket legend Ian Botham was talking about when he said “I wouldn’t even send my mother-in-law-there”. Unfair or not, Pakistan has found itself labouring under an image problem.
[…]
If truth be told, the pople of Pakistan are amongst the friendliest and most hospitable that you are ever likely to come across.
[…]
Pakistan certainly doesn’t recieve its fair share of visitors, which seems a little bewildering given the impressive attractions of the country. The truthful reason is that each time Pakistan threatens to take off as the next big adventure travel destination, some event, often beyond its control, seems to put the mockers on it. War in Afghanistan, nuclear testing, military coups, border skirmishes with india and global recession.. Next yera is surely Pakistan’s year.”

Insprängt mellan metropoler som Afghanistan (Flög över Kabul i morse), Kina, Nepal, Indien, där de västra delarna av landet fortfarande styrs av krigsherrar och tribes och de östra delarna utgörs av Kashmir som Indien och Pakistan fortfarande bråkar över vem det tillhör.

Vandrar runt på Heathrow i ett par timmar och tittar på whiskyflaskor som jag inte kan köpa eftersom det är förbjudet att ta in alkohol i Pakistan. Det är även förbjudet att fotografera från luften och anses i allmänhet oartigt att äta med vänster hand, vilket är krångligt för en vänsterhänt som mig.

När jag stiger ombord på planet mot Islamabad börjar det roliga. Jag har blivit inbokad i förstaklass (World traveller class). Möts av ett glas champagne innan start. En stol som är minst lika skön som min favoritfåtölj men manövrerbar i alla dimensioner och inbyggd nöjesanläggning. Efter en trerätters middag och lite läsning fäller jag ner stolen, ut fotpallen och sover några timmar innan vi landar på Fredagsmorgonen lokal tid. Usch och fy, mitt liv är förstört. Nu kommer jag veta vad jag går miste om varje gång jag skuffar in mig i turistklass.

Dag 1 – Fredag 1:a december

Efter frukost är det dags att stiga av planet. Nedanför trappan möts vi av en upphämtare som kör oss till VIP-terminalen där våra värdar möter oss, bjuder på lite kaffe (tror det skulle likna det), och presenterar det tryckta programmet med inbjudningar till kvällens middag. Våra 2 bilar med chaufförer (Som står till vårt förfogande under hela vistelsen om vi vll åka någon stans) kör oss de 50 metrarna (Det är inte avståndet, utan principen) till väskutlämningen.

Chaufförer är ingen dum idé. Gatorna är en vild blandning av cyklar, gående, överlastade minibusar, en och annan vit bil märkt UN och lite militär. De flesta har inte någon form av körkortsutbildning, utan köper helt enkelt sitt körkort. Det råder huvudsakligen vänstertrafik men det uppfattas mest som en rekommendation. Eller som den bitvis lätt raljerande guideboken säger:

“In theory, vehicles in Pakistan drive on the left. […] Pedestrians, cattle and a wide range of other animals roam at will. […] The general rule of night-driving in Pakistan seems to be to kill your lights as you approach an on-coming vheicle […]. There is next to no training for would be drivers, and the test is a farce. Licences are invaribly obtained through bribery…. The general rule on Pakistan’s roads is ‘might is right’.”

De centralaste hotellen var fulla på grund av någon konferens eftersom vi kommer på kort varsel, trots påtryckningar. Formellt bor vi inte i Islamabad utan i Rawalpindi, som har ett eget namn men antagligen bäst beskrivs som en stadsdel. Hotellet heter Pearl Continental och beskrivs i guideboken:

“Easily the best hotel in town, full facilities to international standard. Choice of restaurants, bakery laundry swimming pool, tennis, badminton, health centre, shopping mal, travel agents, very good service.”

Tyvärr är jag anmäld som PhD Student vilket gör mig till rang motsvarande ungefär sekreterare. Vilket trots allt är vad jag är.. Tyvärr fick enbart rektor och vicerektor audiens hos presidenten nu på fredagsmorgonen vilket hade varit enormt spännande, men de är ett folk som håller på rang. Det är inte helt dumt att få vila några timmar.

Efter lunch följdes ett par timmars överläggningar, diskussioner och förberedelser inför morgondagens presentation för den Pakistanska regeringen. Följt av seans hos den svenska Ambassadören. Enormt trevligt initiativ att tillsätta en riktig krutkärring som ambassadör i ett muslimskt land, att hon dessutom bjöd på ett glas vin efter all denna fruktjuice var inte heller fel. (Andra gången jag äter på tre-kronor servisen denna vecka – Whee!).

Slutligen en middagsbjudning till vår ära och hem till hotellet igen.

Lördag 2:a december

Tänk vad mysigt det måste vara att leva i ett land där alla nyheter i morgontidningen är positiva. Åtminstone är det så i tidningen vi får till hotellrummet. Tydligen finns det en hel del veckomagasin som är avsevärt mycket mindre vänligt inställsamma till allt som pågår.. Men vem orkar läsa dem? Vi tackar våra ministrar för det hårda arbete de utför. Och glädjs med landet genom deras enorma framgångar.

Visst är det lite spännande att de ministrar som nämns och visas på bild i morgontidnenen också återfinns på en del av våra möten. Men samtidigt kan jag inte låta bli och fundera på vad dessa människor gjorde innan pakistan blev en ‘demokrati’ efter senaste militärkuppen 1999.

Vissa har ju givna meriter, ordförande i den utbildningskommission som driver vårt projekt är kusin till Presidenten. Och en del andra släktband har kommit fram under resans gång, som en naturlig del av konversationer, inget att hymla med. Men hur har de övriga lyckats nå makten i ett sådant samhälle? Är dessa kostymklädda, relativt förnuftiga människor kanske jämförbara med en av Saddams underhuggare? Hur fungerar det egentligen.

Förmiddagens förberedelsemötes sista små justeringar (som kunde handla om att dubbla eller halvera budgeten, flytta universitetet från ena ändan av landet till det andra, eller några andra små detaljer i sammanhanget som behövde justeras).

Underlaget föredrogs sedan på inrikesdepartementet. Eller snarare. Två män åkte i förväg och hade ett möte 10 minuter innan där de antagligen redogjorde för hur kostnadsramen spräckts och andra skandalnyheter – ‘I’m gonna have him face the embarassment alone first’. Och det var antagligen detta möte som var relevant för dagen, då allt bestämdes. För vårt möte var tämligen harmlöst med tanke på omständigheterna. Däremot läser vi i tidningen något senare om ett bråk mellan utbildningsministern och finansministern om att han inte ville ge dem så mycket pengar som de kräver… Vilket sannolikt är direkt relaterat till att vi spräckte budgeten rätt rejält.

Efter en lång dag åt vi middag på hotellet. Vi frågade om de serverade öl, vilket de förkunnade att de gjorde de gärna, bara vi kom tillbaka om 20 minuter när chefen hade åkt hem. Och givetvis efteråt, att vi betalade den kontant. Och visst förstår jag det, vi drack varsin öl, och betalade motsvarande svenskt sunkhakspris, eller för att överstta det.. En månadslön för personen som drev verksamheten.

Under våra förhandlingar är detta för övrigt ett relativt stort problem. Med prisuppgifter i både Pakistanska rupies, Euro och Svenska kronor blir det rörigt till att börja med. (Detta är en nödvändighet eftersom de har olika köpkraft för inhemsk valuta och för att köpa utlänsk valuta… eller för att uttrycka det mindre formellt.. Pakistanska pengar kan de alltid trycka upp fler av…)

Förutom detta är kostnaderna helt olika vad vi är vana vid. Att bygga en kvadratmeter kontor beräknas kosta ca 1500-2000 kr. En tiondel av kostnaden i Sverige, och inhemska varor såsom kontorsstolar, gardiner etc. är extremt billiga. Frågan som diskuteras är givetvis vilken kvalitet den håller.. Vilken byggnadsteknik man får för dessa pengar och vilken kvalitet på inredning och produkter.

Vad vi sett är det möjligt att leverera dessa produkter billigt. Men i (bygg)kulturen återfinns ingen form av kvalitets/fingertoppskänsla. En av kommissionens deltagare visade idag sina visitkort, där tryckeriet råkat trycka texten snett, men inte brytt sig om det. Vi var och tittade på en nybyggd byggnad med ståtliga marmorgolv, där man inte brytt sig om att maskera trädetaljerna när man målat väggarna varför vita penselstreck återfanns här och där i kanterna av misstag.

Nästa problem är givetvis att de stora prisskillnaderna gör förhandlingar svåra. Ska vi t.ex. skicka en kvalitetsgranskare från Sverige som deltar i byggprocessen och är på plats och granskar så att man inte fuskar med mängden cement (Sist det var jordbävning var det alla statliga byggnader som rasade ihop först – där hade det fuskats mest med byggnadsmaterialet.. Vilket gjorde räddningsarbetet svårt eftersom byggnader som brandkår, sjukhus etc. var det som slogs ut värst) Ett cyniskt överslag jag gjorde konstaterade att en konsult från Sverige på plats skulle innebära att vi skulle ta bort ca 300 byggnadsarbetare, om kostnaden skulle balanseras ut.

Men så är vi i ett land där maskiner och byggkranar inte används. Man bär och gräver för hand. Vi åkte förbi en byggnadsplats där de höll på att gräva diken.. För hand.. Där vi har operatörer som sitter på en pall i hissar och trycker på knappen. Å andra sidan har man inte teknologi inom landet att bygga hus med över 5 våningar. När vi åker fram och tillbaka på motorvägen är det mer regel än undantag att en häst med vagn travar i ytterfilen. Om man nu ska prata om filer, för i den mån de finns på motorvägar är det mest som en indikation om hur man bör positionera mittlinjen på bilen så att man har bäst möjligheter till konstiga omkörningar.

Appropå motorvägen. Det är hittills ungefär det jag sett av själva Islamabad. Staden är ju byggd med en stor huvudgata kring vilken alla pampiga regeringsbyggnader ligger, högsta domstolen (både den juridiska och kyrkliga högsta domstolen), och andra samhällsbyggnader. Men sedan blir det ett rutmönster av vägar där man kan åka runt, utan någon riktig stadskärna.

På alla möten bär personal fram varsin tallrik med 3 kakor på till varje mötesdeltagare, som ingen äter och som sedan antagligen bärs tillbaka och slängs (eller återanvänds, men det frågar jag helst inte). Kaffeliknande substanser kan fås men är man inte nogrann får man något som kan beskrivas som varm mjölk. Som det antingen kan vara spår av kaffe eller te i.

Men det är något med det här landet och sötsaker. Till och med rostbrödet på den internationella hotellfrukosten får mest beskrivas som sockerkaka. Varje måltid avslutas med ett hav av efterrätter – bakelser, tårtor, kakor allt du kan tänkas vilja ha. De har något som kallas pakistanskt te som just består av 10% te, 60% mjölk och 30% socker.. Min uppskattning. Och serveras riktigt te eller kaffe, antagligen av respekt till oss gäster, tillsätts flera matskedar av socker av våra värdar.. Hela landet kommer antagligen att lida av diabets om deras levnadsstandard höjs så pass att de har råd att äta ihjäl sig, på samma sätt som vi ser i många andra länder.

Eventuellt hinner vi med lite sight-sing i morgon eller på måndag, så att vi kanske får se en basar, shoppa lite och så. Men hittills är det studier av landet från mötesrum och från bilar med mörka glasrutor som gällt. Vilket kanske inte bådar så gott för de svenskar som kommer att få flytta hit för att undervisa vid universitetet. Den nuvarande byggplatsen ligger utanför de större städerna, varför skolgång för barn, sjukvård och annat blir reella problem vilka kommer att kräva relativt avancerade evakueringsplaner, privata försäkringar och liknande.

Kanske försöker vi i morgon flytta universitetet från den tänkta ytan till en av de större städerna. Det är ju flera veckor fram till byggstart så än är det gott om tid… Och nu slår klockan precis över till söndag – ett bra tillfälle att sätta punkt.

Söndag 3:e december, Måndag 4:e december

Även söndag och måndag kan sammanfattas som huvudsakligen fyllda med olika förhandlingsmöten. Den majestätiska huvudgatan i Islamabad med presidentpalats, juridisk domstol, islamska domstolen och ett antal andra maffiga byggnader känns allt mindre majestätisk och allt mer vardag när vi åker fram och tillbaka mellan olika lokaler.

Dessa byggnader byggdes alla under 60 talet när man byggde hela Islamabad för att ta över myndighetsapparaten efter att man brytits loss… Om jag minns min historia väl styrdes då landet av en diktator som införde den fundamentalistiska islamen i landet på allvar. Tidigare hade det brittiska imperiet spelat mycket på religionen och på visst sätt skapat de motsättningar vi ser idag som ett sätt att med små medel behålla stor kontroll över landet. Av någon anledning är ingenjören som var byggprojektledare för alla dessa projekt med oss under stora delar av vistelsen.

Han spenderade tio år på heltid för att färdigställa den imponerande mosken i Islamabad som ser ut som en bygglnad från StarWars.

På söndagen åt vi lunch i en nationalpark som låg upp på en bergssida med utsikt över hela staden. Ett utmärkt tillfälle att få åtminstone ett par bilder från besöket, något som är svårt att ta från insidan av tonade bilrutor… Sedan besökte vi moskén, men han inte gå in eftersom vi var försenade. (Arkitekten som är med oss fick en visning vid annat tillfälle av byggprojektledaren som berättade om projektet, byggnadstekniken och annan kuriosa.)

När jag säger att det är mycket möten. Innebär det i realiteten ungefär att man går upp på morgonen, diskuterar issues och agenda under frukosten, pratar vidare i taxin till första mötet och sedan rullar det på under hela dagen. Kasten går oerhört snabbt, ena sekunden är projektet dödsdömt, i nästa sekund hyllat. Från ett möte till ett annat kan grundförutsättningarna ändras. Ofta blir även middagen någon form av möte, antingen internt eller med någon av våra värdar.

Även om jag inte ser själva landet i bemärkelsen av att försöka nyttja lokala kommunikationer eller bo hos en lokal familj känner jag ändå att resan ger mig en stor insikt om landet och om hur det fungerar. Men hur man ska sammanfatta ett land som lever i flera olika tidsåldrar samtidigt vet jag inte om jag kan ge mig på ännu. I bergsområdena härskar olika gäng/släkter, ungefär som vikingarna på 1100-talet. Man kontrollerar sitt område och hugger ihjäl varandra när det inte passar. En annan del av landet rör sig i vår svenska medeltid. Man lever på sin lokala jordplätt i någon form av samordnat samhälle. Industrin i orten där universitetet planeras kan sägas vara i 1800-talsnivå. Små familjeföretag i massor med manuella enkla arbetsinsatser, man sitter för hand och syr fotbollar, knackar enkla medicinska instrument i metall med hammare etc. Så fort någon lär sig startar de ett eget litet familjeföretag. Det finns inga stordriftsfördelar och är byggt på manuellt arbete (barnarbetare förekommer säkerligen). Denna basindustri faller sakta samman när tekniken utvecklas. För några år sedan stod Pakistan för 70% av världens fotbollstillverkning. Vid senaste VM började man ju använda en mer avancerad boll, och den kan man inte tillverka. När det gäller den traditionella textiltillverkningen förlorar man till kina och bangladesh som kan tillverka mer effektivt, billigare.

Och så finns det då den delen vi huvudsakligen ser. Delen som är 2000-tal. En mycket mycket liten klick av människor, som alla har utbildats i USA eller England, och som skickar sina barn till samma institutitioner. De som styr landet antingen som politiker eller annat.

I landet som helhet råder 60% analfabetism. Mindre än 2% av befolkningen har högskoleutbildning i någon form. Men samtidigt har man en del nästan världsledande forskningsgrupper. Arkitekten besökte ett universitet där de blivande arkitekterna satt på golvet och gjorde sina ritningar, medans i rummet brevid finns en liten biokemisk forskningsgrupp som har massor av pengar och är internationellt i forskningsfrotnten, just eftersom det är bra PR. Så är det väll med den här diktaturiska statsapparaten, att det handlar väldigt mycket om hur det ser ut utåt.

Exempelvis håller man valutan väldigt stabil mot utlänska valutor, och har en stor tillväxt. Tyvärr har man en inflation som äter upp hela tillväxten och dessutom ett gigantiskt budgetunderskott. Samtidgt som 60% av befolkningen inte kan läsa, och samtidigt som det som industrin skulle behöva är någon form av enkel högskoleingenjör som kan gå in i de små familjeföretagen och införa rationella principer och management, sitter politruckerna och funderar om vi inte borde etablera världsledande stamcellsforskning… Inte bara har det inte en chans att göra ett direkt bidrag till landet, annat än i form av tidningsartiklar om att man är på internationell nivå till dessa positiva dagstidningar, hur man i ett muslimskt land skulle kunna resonera kring stamcellsforskning vågar jag inte ens tänka på.

Den muslimska aspekten kommer ständigt åter på agendan, hur hanterar man studenter som kräver att varje föreläsning inleds med att man läser ur koranen. Hur hanterar man de islamska grupperingar som organiserar sig och t.ex. förtrycker kvinnor och misshandlar dem? Hur långt kan man gå i sin strävan att ha ett sekulariserat universitet?

Som tur var har nyligen obligatoriet med islamsk undervisning i schemat på universitet tagits bort. Men det innebär inte att studenterna inte kräver det. Kvar finns regler som t.ex. att om du har sex med någon du inte är gift med gör du dig skyldig till brott med 7 års fängelse (nyligen sänkt från dödsstraff / stening till döds.) Detta gäller alltså även om två svenskar skulle leva på universitetet och leve i ett samboförhållande.

Ambassadören berättar att det visserligen nyligen beslutats om en jämställdhetslag som förbjuder våldtäkt, är den i principen meningslös för att om en kvinna anmäler någon, erkänner hon ju att hon har haft sex utom äktenskapet och åtalas då….

Vi kommer även ofta åter till säkerhetsaspekten. Något som vi svenskar inte är vana att hantera. Det faktum att det är ett av länderna med högst brotslighet, en någon bitter och cynisk överklassdiplomat på svenska ambassaden hävdar att 10 av 100 av de utlänningar som landar i Lahore har blivit rånad innan de kommer in till stan. Antingen av äkta poliser eller falska sådanna… Även om det inte är sant känns det bra att få eskort och gå VIP-ingångar in och ut ur flygplatserna.

Det är sannerligen ett konstigt land. På alla sätt.

På måndagen stannar vi slutligen till en stund i ett shoppingcenter för att shoppa lite. Halvdyra kashmirprodukter, iranska mattor och falskkopierade DVD-spelare är väll det utbud som kan vara intressant för västerlänningen… Inte så spännande men lite shopping blev det trots allt. Som exempel kan nämnas att min nya vackra pakistanska hatt/mössa som används av den inhemska befolkningen kostade 18 kr. Medans en kashmir-pullover som bara säljs till turister kostade uppåt ett par hundra.

När vi för tredje gången utpumpade äter en inhemsk köttbit på hotellets restaurang (Det finns en gräns för hur mycket kumminkryddad kyckling vi står ut med) och köper en öl utanför redovisningen dyker helt plötsligt kända ansikten upp. På den officiella presidentvisiten tidigare var bara rektor och vicerektor inbjuden, men när presidenten tog med sig sina gäster för middag till samma restaurang vi satt vid, och hans kusin utbildningsrådgivaren som vi känner väl var med hade han inga problem att ge oss några minuter av samtal och en gruppfotografering. Eftersom jag antagligen inte kommer att träffa någon av presidenterna i de 9 större länderna i världen var det mycket trevligt. Svårt att föreställa sig hur den trevlige vänliga snälla mannen ledde en militärkupp för 7 år sedan..

Diskussionerna fortsätter i princip hela vägen till London eftersom flera av de personer vi träffat är påväg med samma flight som oss. Vi blev inte uppgraderade utan fick åka boskapsklass, vilken skilllnad, tyvärr.. Och trots att många av pakistanierna på flighten verkade förvirrade, inte kunde läsa vilken rad de skulle sitta på utan behövde hjälp (Tänk er att borda en jumbojet om någon måste visa vilka platser man ska sitta på). Trots detta vet man att alla som åker ur landet är en mycket speciell klick. Folk som bor utomlands och har varit på besök eller rika/diplomater. En pakistanier i min ålder utan mycket särskillda skäl, som en rik släkt i utlandet, nekas helt enkelt visum till europa. Svårt att föreställa mig då man som Svensk/Europé kan flyga vart som helst i världen, och krävs det visum är det en ren administrativ process…
Det är först nu på planet mot stockholm, på ett halvfullt plan, med varsina glas vin, som vi alla blivit för utmattade för att arbeta vidare och återfaller till annat….
Och här slutar resan inom kort. Någonstans över Nordsjön, Tisdag 5:e december 2006.

• Ett par bilder jag tog
• Wikipedia med ett par bilder andra tagit