Vad gör vi om mer information inte räcker?

Blogg | Uppdaterad: 2011-03-03

En morgon när jag glömt min läsning och hade tid att döda plockade jag upp Malcom Gladwells senaste bok “What the dog saw”. Gladwell har skrivit en del riktigt, riktigt bra saker, men även böcker som jag inte orkat läsa färdigt. Detta var dessutom en samling av redan publicerade krönikor, vilket jag är genuint skeptisk mot. Men det var det mest spännande det begränsade sortimentet hade att erbjuda och tur var det, läs den.

Flera av Gladwells texter berör temat – vilka problem kan vi lösa med mer information, och vilka kan vi inte lösa bättre hur mycket data vi än samlar in.

Det är en mycket intressant fråga i dagens samhälle där transparens och öppenhet ser som lösning på världens problem. Hela öppenhetsdrivet som drivs bygger på tanken att mer tillgänglig information gör världen bättre. Och i många fall kanske det gäller, men det är långt ifrån en given lösning.

Gladwell pekar i en text på Enron-skandalen, där all den information som användes för att avslöja bolaget fanns fullständigt redovisat i revisionsberättelser, årsrapporter och andra publiceringar av information som regulatorer kräver. På samma tema rapporterar Economist om att lösningen på att undvika en ny finansiell krasch är att utöka finansmarknadens rapporteringskrav så att regulatorerna har en ännu mer detaljerad bild av den finansiella marknadens förehavanden. Den nyktre journalisten konstaterar dock att det är tveksamt att mer data innebär att det är lättare att förutse krascher.

Gladwell berör liknande frågeställningar i diskussioner om informationen inför beslutet att invadera Irak, huruvida mammografi gör mer nytta än skada, vilken typ av information vi kan få ut ur en arbetsintervju, eller i en gärningsmannaprofil.

(Boken innehåller även många andra intressanta kapitel som inte direkt går in i detta tema men på andra sätt är läsvärda, och ett par kapitel som borde strukits, i vanlig ordning i en samlingsvolym.)

Det är en spännande fråga som kliat i bakhuvudet i nästan en månad sedan jag lade ifrån mig boken (och är ett tema jag även nuddar i min avhandling om än i andra termer) – är detta slutet på publiceringsparadigmet, där misslyckad prediktion alltid bemöts med krav på ökad mängd tillgänglig information. Är vi mogna att erkänna att vi inom många områden nått prediktionens gräns, att mer information inte ger bättre resultat, utan enbart mer brus. Eller fortsätter vi låtsas, eftersom det är lättast att hantera.

Det är både en kittlande och farlig tanke. Nicklas – när kommer den riktiga boken om “The Noice Society”? Denna fråga lär inte störa ditt sinne mindre hos din nuvarande arbetsgivare. Om du inte skriver den snart, gör jag det.