Den där mytomspunna Oaxen Skärgårdskrog

Blogg | Uppdaterad: 2008-06-11

Det var en sån där solig fredag i slutet av maj, veckan innan nationaldagens röda dag skulle skapa en behaglig långhelg veckan efter, och det verkade som om det historiska högtrycket skulle hålla ännu en vecka..

Av någon anledning diskuterades restauranger per e-post… Jag mummlade som vanligt något om Oaxen, som varit mitt standardsvar de senaste två åren så fort restauranger kommer på tal. – “…Om man vore rik skulle man kunna segla fram och tillbaka till oaxen över nationaldagshelgen.. “. Lika uttröttat som vanligt svarade Karin – “ringa kan man ju alltid”. Och trots att det är den typ av restaurang där bord bokas månader i förväg (bordet brevid oss hade bokat 6 månader i förväg och fick fortfarande inget fönsterbord för de delades ut i bokningsordning), satt jag några minuter senare och konstaterade för mig själv både att det fanns en bordbokning och en båtplatsbokning nästkommande lördag.

Så, fredag morgon satte vi segel söderut (nåja en del motor eftersom vinden inte ville att vi skulle till oaxen), för att åka söderut. Efter en övernattning en bit utanför nynäshamn och inmundigandes av en något rustik nationaldagsmiddag ombord anlände vid lördag lunch till denna mytomspunna plats på jorden. (Att lägga till med båt precis nedanför en okänd brygga full av lunchgäster som tittar på är ju onekligen upplevele.)

Så, vad säger man om denna krog. Sveriges bästa säger vissa. Den enda svenska restaurang på världens top 50-lista. “Vallfärd till mathimlen” skriver SvD, för att bara ta ett exempel av de hundratals lyriska recensioner som hyllatt denna närmast magiska restaurang.

Så, vad säger man om den. Skriva den 101:a meningslösa lyriska recensionen? Njae. Låt mig börja såhär. Det är inte en dålig restaurang. Men det är inte mitt bästa matminne. Och jag måste nog säga, att tråna om Oaxen är minst lika bra som att faktiskt vara där och äta. Jag kommer att minnas maten länge. Många av rätterna var fantastiskt goda, presentationen var enormt vacker. Så, varför drömmer jag inte redan nu om mitt nästa besök?

Med tanke på det rykte restaurangen har, och inte minst, prislappen som en avsmakningsmeny med vinpaket kommer också höga förväntningar. Då räcker det inte att de flesta rätterna är fantastiskt goda och att det är uppenbart att någon pillat i timtals med att få till presentationen, om det brister här och var i detaljerna.

Så. Min sågning av Oaxen. Följande punkter anser jag att de kan (och bör) göra bättre innan jag återvänder.

1. Kontrollera stavningen i menyn. Om man nu serverar så mycket chèvre, borde man veta att det inte stavas chevré. Om man väljer att kursivera vinnamnen, kursivera då samtliga vinnamn och inte bara årtalen ibland. Det kan tyckas vara en detalj, men det ska inte hända, speciellt inte när det inte är dagens meny, utan en avsmakningsmeny som serveras många dagar i sträck.
2. Portionera portionerna och tänk över hur menyn komponeras. Det är jättegod mat, men när vi kommer till andra varmrätten, och har minst 3 rätter kvar är alla vid bordet så mätta att de storknar. Vad gör personalen då? – Jo, kommer in med ett halvt grishuvud. Att få serverat ett grishuvud när man är övermätt är på randen till oaptitligt, även om det bara var små bitar kvar när uppskärningsritualen var färdig. Jag vet att det är trendigt. Och att det ska vara så. Både piggvaren och grisen hade spenderat åtskilliga timmar i ugnen (tror de sa 10 timmar för grishuvudet) på låg temperatur för att bli mör. Den serverades med små bitar av blodkrämsbröd (jag står för att jag tycker att blodpudding är blodpudding oavsett var och hur den serveras), och det var sådär nysvenskt som det ska vara, men det ar ändå en gris.
3. Det finns en gräns för hur mycket chèvre som är gott. Första efterrätten bestod av getost på två olika sätt, en sotad getostkaka och en ljusteröchèvre (och  skum på Karl Johan serverad med krassepuré, lönnsirap, macadamianöt & bränt blåstångskrisp, och så, men de är tillbehör). Andra efterrätten bestod av en chokladsockerkaka som kokades i hallonsås och flamberades (i neutralsprit, d.v.s. mest för den visuella effekten). Vad väljer vi då att servera till den… Jo, en glass gjord på getostmjölk. Den huvudsakliga skilnaden mot den krämiga getosten i rätten innan var att den var kall. Det finns så många kompletterande smaker till choklad och hallon, varför fortsätta att plåga denna stackars get?
4. Vinerna. Det var absolut inget fel på vinerna. Men det var inte heller ett enda vin som jag verkligen kommer ihåg. Det är ovanligt, när mat och vin kombineras brukar jag reagera på bra kombinationer, eller exceptionellt goda viner och drömma tillbaka. Men de passerade relativt obemärkt. Visserligen trevligt att de fyllde på våra glas någon gång när vinet tog slut innan maten. Men jag hade hoppats på en större upplevelse, återigen väger pris och förväntningar in.
5. Berättandet. Och det är antagligen inte enbart deras fel, it takes two to tango (säger dom som kan dansa). Maten presenterades men den såldes inte. Jag hade väntat mig mer kärlek. Inte bara vad de olika duttarna på tallriken är, utan även hur de kom dit, vad den stackars grisen ätit till middag innan den dog och så vidare… Det var någon ingrediens som hade ursprung.. Anklevern var “Svensk”, inte mer specifikt än så. Inte tvångsmatad tydligen.. Jag var inte helt på full fart heller å andra sidan och ställde massor av frågor, för inte är jag specifikt intresserad av om krassen kommer från trädgården, men jag vill liksom får berättelsen serverad.
6. Slutligen. Att ta betalt för vatten. Det är egentligen inte ett argument mot Oaxen. Det är en ovana massor av svenska restauranger har. Om jag beställer en avsmakningsmeny och ett vinpaket, varför hittar jag då sedan 3 rader på kvittot som berättar att jag druckit av oaxens kolsyrade kranvatten. (Å andra sidan ska de ha cred för att jag slapp välja mellan 10 olika sorters vatten utan blev rekommenderad just vattnet som kom från pölen mitt på ön som vi besökt något tidigare på dagen.

Så, utöver det är det bara att instämma i många av de recensioner som redan existerar. Men hojta till när ni fixat ovanstående så kommer jag snabbt igen 🙂 Morgonen efter bar färden av hemmåt, denna gång via innervägen i mälaren och några broöppningar och mycket solbränna senare var vi tillbaka i hamn, somnade och sov länge.