En dag i Nordkorea (Gaesong/Kaesong)

Blogg | Uppdaterad: 2008-06-27

Egentligen började min tur till Nordkorea för över en månad sedan, när mina försök att boka turen började. Efter att ha pratat med flera turistbyråer och stått på kölistor hade jag till slut fått en plats.

Väl framme i Seoul var jag dessutom tvungen att besöka turistbyrån för att betala kontant, därför blev torsdagens största mål var att träffa turistbyrån och betala. Trodde jag.. Först skulle tunnelbanan bemästras. De har smidiga remote-avläsande smartcards som kan laddas med pengar, varje gång man passerar in och ut ur tunnelbanan lägger man bara plånboken på spärren och rätt summa registreras beroende på hur långt man har åkt. Kortet kan även användas på andra ställen till mindre betalningar. Det var här Cash-kortet missade, man kom innan fjärravlösningstekniken hade slagit igenom, eller så ansågs den inte vara säker nog. Cash-kortet krävde en längre betlaningssekvens, med större kostnad (räntefria pengar lagrade på kortet) än kreditkort, vilket känns rätt meningslöst. Undrar vad som händer med SLs nya kort, men de lagrar antagligen inte någon form av SEK så de blir nog krångliga att använda trots allt.

Tunnelbanan är i övrigt inte så imponerande (utöver det faktum att det hänger plasma-tvs med reklam, hur länge hade de varit orörda i Stockholm?), lunkar fram i maklig takt, halvgamla vagnar med många ståplatser. Ofta går det bra att hitta rätt linje, men ibland är det svårt att avgöra vilket håll man ska åka åt, speciellt eftersom de har ringlinjer (inre och yttre), så att det finns två riktningar att komma till samma ställe. Däremot finns det ofta skyltar på engelska, bra pilar och diagram. En riktigt, riktigt bra sak är att alla uppgångar är numrerade, varenda liten trappa upp till gatan. Det gör att det ofta finns 15 uppgångar från en tunnelbanestation, som illustreras på tydliga kartor. Dels kan man titta på den, och komma upp precis där man vill och veta var man är, vilket måste vara enormt förvirrande i Stockholm. Dessutom kan man bestämma möte på en exakt plats utan att känna till staden väl, min nordkoreatur ska hämta upp mig vid uppgång 6, då vet jag precis var det är.

När jag åker tunnelbana inser jag att Seoul är stort. Riktigt stort. Det tar mig ungefär en timme att åka från södra till norra sidan, och då är jag forfarande inom centrumlinjernas avstånd. Väl framme vid turistbyråstationens uppgång hittar jag rätt byggnad efter lite letande, men när jag kommer in i lobbyn är våningsskyltarna enbart på koreanska.

Receptionen i lobbyn talar givetvis inte ett ord engelska, och känner inte heller till det hela när jag visar lappen med logotypen. Han pekar att jag ska prova att gå runt huset, men när jag börjar göra det kommer en man fram spontant och frågar vad jag letar efter. Nästkommande dagar händer det en hel del, att så snart man ser förvirrad ut, eller bara tittar på kartan i guideboken erbjuder sig någon spontant att hjälpa till. Mannen, som jobbar på något Samsung-bolag, tar fram sin mobiltelefon, ringer företaget och pratar med dem, berättar att jag ska till tredje våningen och vill sedan bjuda ut mig på lunch. Mycket otydligt varför, annat än att jag är europé. Han insisterar, och jag får hans kort och måste hitta på både den ena och andra ursäkten för att komma ur det hela, tror att det blev ett kanske till slut.

Med tanke på hur stort företaget är (börsnoterat) är det konstigt att receptionisten inte visste att de satt i byggnaden, de förefaller ha hela tredje våningen. Dock ingen reception eftersom hela våningen är fylld med telefonister som tar emot bokningar, och svarar på mail. Efter viss förvirring kommer Kate springande, och vi slår oss ner i ett konferensrum. Dessutom kommer hennes chef, som har åkt turen för en vecka sedan (sannolikt mest för detta möte), in. Dessa båda berättar under ca 45 minuter hur allt ska gå till, vad som händer, vad man får göra, vad man inte får göra, etc. Det är tydligen inte vanligt att västerlänningar åker på den här turen, mest koreaner som vill återse sitt gamla hemland, eller se fienden. Redan här hade den ekonomiska vinningen i hela resan för deras del utraderats om man ser till västerländska kostnadsstrukturer. Om man lägger till de otaliga mail som skickats, bokningar som gjorts, papper som skickats, kan man lätt räkna ut att även med koreanska mått, kommer de knappast gå plus på den här resan. Icke destomindre är de glada, och har bokat om mig så att jag får en buss som går från Stadion en tunnelbanehållplats från mitt hotel, istället för den som avgår från norra stan vilket hade krävt 40 minuter taxi. Lite lätt skärrad av behovet av att gå igenom det hela i sån detalj (senare inser jag att de huvudsakligen bryr sig, något enormt), och att de ville att jag skulle maila och berätta att jag var hemma välbehållen igen, vandrar jag vidare mot turistsevärdheter.

Jag spenderar ett par dagar i Seoul med turistande inför Lördagens begivenheter. Köper en klocka eftersom man måste ha med sig en och mobiltelefoner är förbjudna, laddar upp med proviant, lägger mig tidigt. Vaknar av väckarklockan 04.00 Lördag morgon. Eller njae, egentligen vaknade jag vid tre och försökte sedan somna om till fyra, lite lätt spänd. Jag fick tag på en taxi, hotellet hade inte ringt efter någon i förväg, å andra sidan är hela staden full av taxibilar så det var inte nödvändigt. Egentligen hade jag tänkt att promenera, det var bara 20 minuter promenad bort, men det verkade omöjligt att ta sig förbi den 8-filiga motorvägen när tunnelbanestationen under var stängd. Det var bra att jag var där dagen innan och tittade eftersom taxibilen inte riktigt hittade, men efter en viss väntan (både jag och turistbyrån hade tydligen lagt på marginal) hade det börjat ljusna och en buss dök upp.

Det var en mindre bra idé att skriva ut bokningspapper och kartor i 50% storlek, eftersom glasögon inte riktigt verkar ha slagit igenom. Men tydligen behövs inte ögonen för att köra buss och taxi, vilket i och för sig skulle förklara deras något livsfarliga körstil.

Jag hade fått en lapp med stora bokstäver där det stod vad som skulle stå på bussen. Vad det står på denna lapp har jag ingen aning om än idag (för inte stod det på bussen), men en vänlig man sa spontant att jag var på rätt buss och snart bliv jag avprickad på en lista.  Bussfärden avgick från OS-stadion, över Han-floden och sedan norrut. På min buss var jag ensam västerlänning, och jag insåg att sannolikheten att få tolkning var rätt liten.

Medan bussen färdas norrut mot Kaesong äter jag en fantastisk frukost bestående av ett par bananer och en halv powerbar. Snart kommer vi till den första vägspärren, några kilometer från gränsen.

Varningsskyltarr visar illustrativa bilder på trampminor, bommar med spanska ryttare blockerar vägen och bussen sick-sackar långsamt mellan väghindren. Helt plötsligt har även alla andra bilar försvunnit, nu är det bara ett fåtal turistbussar på väg mot den demitiläriserade zonen i fjärran, omgivna av risodlingar och några få hus.

Vi anländer till södra checkpointen och får en säkerhetsbriefing. Eftersom min koreanska är något bristfällig har jag ingen större aning om vad de sagt men jag antar att det var ungefär samma genomgång som jag fick på turistbyrån häromdagen. Jag blir tilldelad mitt nordkoreanska pass (en bra sak var att de aldrig stämplade mitt svenska pass utan enbart stämplade i detta temporärpass, jag hade räknat med att behöva skaffa ett nytt pass när jag kom hem), min kamera inspekterades och jag fick intyga att jag inte hade med mig några tidningar eller annat känsligt.

Sedan börjar väntan, eller snarare, första väntan och köandet. Det är en halvtimme tills passkontrollen öppnar, men när den väl öppnar går det snabbt och smidigt igenom. Eftersom jag sticker ut, både eftersom jag är en av 5-6 personer (av ca 500) som inte är Korean, men även eftersom mitt pass som måste hänga runt halsen hela resan har en annan färg ifall tvivel skulle råda, får jag extra uppmärksamhet av all personal. När jag står i kön kommer de fram och plockar fram de papper jag ska hålla i handen, när jag kommer till bussarna pekar de genast till vilken buss jag ska.

En tanke hade ju varit att placera alla oss västerlänningar på samma buss så att vi är många nog att ha en guide, men det görs inte, istället får jag fundera över vad den enormt pratglade bussledaren egentligen säger, klappa när de andra klappar och skratta när de skrattar. Det verkar som om han berättar en blandning av säkerhetsrutiner och anekdotiska historier om Den Stora Ledaren.

Bussturen, in i Nordkorea, är det enda sättet för personer i Sydkorea att komma in i det norra granlandet. Turen har bedrivits sedan slutet av förra året och innebär första chansen för många att återse det land som delades och se vad de lämnade. Tydligen är det jättelånga köer för att komma med på dessa turer, så jag måste hamnat i någon liten utlänningskvot som till slut lyckades få en biljett. 500 personer om dagen, 5 dagar i veckan kan tyckas vara mycket, men med 10 miljoner invånare i Seoul skulle det ta 100 år innan alla skulle fått möjlighet att åka.

När alla passerat passkontrollen ger vi oss iväg, 14 bussar uppställda i konvoj färdas på rad in i DMZ. När vi lämnar terminalen står tre kostymklädda män och vinkar adjö till oss. Lite på gränsen mellan artigt och läskigt.

Efter några minuter blir vi dock stående vid en checkpoint som antagligen är den officiella öppningen in i DMZ. Något strular. Vi får rökpaus och blir utsläppna ur bussarna, får stå och titta på grindarna och de militärjeepar som passerar då och då. Som ensam västerlänning blir det flera “konversationer” med Koreaner. Eftersom det dock är huvuddelen äldre personer, blir dessa konversationer begränsade till några få ord om varifrån jag kommer. Pratar med några “gubbar” i 70-årsåldern som är spända för att för första gången få se Nordkorea. (Vilket gäller för de flesta på bussturen). Pausen, vars orsak jag inte har någon aning om, varar en timme innan vi rullar in i gränszonen.

De säger att det är världens mest hårdbevakade gräns. Min guidebok nämner att Berlinmuren är fjantig i jämförelse med denna. Och nog ligger det något i det. Gränsområdet är 2 kilometer brett. Och för att vara en demilitariserad zon, är det förvånandsvärt mycket militärer i det. Vi passerar 6-7 “barriärer” med stängsel, militärer och minor. Först med Sydkoreanska uniformer, sedan med nordkoreanska. Det här är inget område man smiter igenom. Det är inte en gräns, det är massor av hinder.

Även här råder dock fotoförbud, varför många av de här bilderna är lånade av andra runt om på nätet som fått loss en bild här, och en bild där.. Sakta läcker kunskap om landet via nätet.

Gränskontrollen in i NK går smidigt. Röntgen, muddring, en vakt som tittar igenom väskans innehåll och avstämplad på ett stort ark med bilder och namn på alla som ska besöka landet under dagen.

Vid kontrollen stiger två Nordkoreanska “vakter” med och sätter sig längst bak i bussen. Under hela färden bevakar de att ingen tar några bilder från bussen, talar nervärderande om landet eller gör andra saker. En nordkoreansk guide stiger även på och lär oss om landet. Till skillnad från de tidigare reserapporter jag har läst har dessa “vakter” nu blivit civilklädda. Vita skjortor med en parti-pin istället för de militäruniformer som annars används. Kanske ett första tecken på hur denna typ av busstur leder till lite mer avslappnade relationer, eller bara en tillfällighet.

Bussarna kör på rad, i nummerordning (under hela dagen startar alla bussar och inordnar sig i ledet just i nummerordning), eskorterade av nordkoreanska eskortbilar med varningsblinkers påslagna. En mycket konstig syn.

Vår tur börjar med en färd genom det industrikomplex Hyundai har byggt i närheten av staden för att få tillgång till billig arbetskraft utan att förlägga arbete i Kina. Rykten säger dock att projektet går dåligt eftersom arbetarna som Nordkorea levererar inte är utbildade och noggranna nog, de har både lednings- och kvalitetsproblem och har fått lägga om mycket av produktionen till att tillverka enklare saker som tofflor istället för mer avancerad produktion.

Industrikomplexet är byggt som om det vore ett vanligt industriområde, d.v.s. fabriksbyggnader med asfalterade gator med rödljus i korsningarna, övergångsställen, busstationer. Men det är tomt. Gatorna är tomma, trottoarerna är tomma, cykelfilerna är tomma. Alla trafikljus står på rött. Och vi passerar rakt förbi dessa rödljus. Det finns inga andra bilar. Denna absurda tomhet är det första intrycket, som blir bestående för hela resan. En stad, utan människor. Med breda gator, utan bilar.

Helt folktomt är det dock inte, soldater i uniform står utposterade ungefär var 50 meter i givakt. Även när vi senare kommer ut på landsbygden, så snart det finns en vägavfart, eller en liten by med 10 hus, står där en soldat i givakt. Inte någon människa syns till, utom alla dessa soldater. De är visserligen sällan beväpnade (är det dyrt eller behövs det inte) med annat än en röd näsduk i ena handen och en visselpipa. Å andra sidan ser jag en 10-15 åring inne i stan som gick och släpade på ett gevär.

Efter industrikomplexet kommer vi in i Gaesong stad. Staden är dekorerad med skyltar på Den Store Ledaren, och bilder med slagord och propaganda. Men kanske inte fullt i den utsträckning man som mytisk västerlänning drömmer om. De är här och där, men inte på varenda gatustolpe.

Det fortsatta intrycket handlar även det inte så mycket om vad som finns, utan vad som saknas. Även i staden är det folktomt. På åkrarna är det folktomt, här och var ser vi någon som står med en hacka, men det finns så många lägenheter i staden och hus på landsbyggden, som är tomma. Det går inte riktigt ihop.

Industrikomplexet får strömförsörjning i en luftkabel från Seoul, men i övrigt verkar det endast vara ett par hus som har el, och teleledningarna går att räkna på ena handens fingrar. Ute på landet ser man ibland telefonstolpar med tre stackars ensamma ledningar, antagligen en ledning till varje by, för att kunna ringa när vi kommer, eller när någon anfaller.

Det saknas även asfalt på vägarna, eller snarare, på alla vägar som vi inte åker på.

De få människor vi ser vänder sig om och tittar. Och det skulle jag nog också gjort om jag levt helt isolerad från omvärlden. Samhället hade lika gärna kunna existerat på 1400-talet. Manuellt jordbruk. Ingen handel, ingen handel med omvärlden, eller i många fall ens med resten av landet. Och sedan, helt plötsligt, susar en kolon med 14 bussar med blinkande ljus och turister förbi en gång om dagen. Det måste vara i paritet med om ufon skulle landa här. Fast ändå, vi har ju sett ufon på tv…

Den nordkoreanska guiden är på gott humör och berättar säkert massor av intressanta historier om Den Store Ledaren och landets framgångar. Han sjunger även ett par arbetarvisor till stort ljubel från publiken.

Hur ser landet då ut? Inne i staden finns höghus, i 10-15 våningsklassen. De ser ut ungefär som ett förfallet ryskt bostadsområde, inte helt olikt de hus vi såg när vi var i utkanterna av St Petersburg. Fast de är inte riktigt så förfallna, utan bara, ja, slitna, gamla. Putsen på husen är satta för hand, och de är väldigt buckliga, sedan har de målats i ljusa färger. De ser inte fullständigt fallfärdiga ut, jag skulle våga gå in i ett hus, men visst ser de lessna ut.

Utanför stadskärnan, som är liten även om det påstås vara en av de större städerna, Wikipedia påstår att det bor 145,000 personer där, bor personer i 2-3-våningshus i betong, omgivna av odlingsplättar runt om. Ute på landsbygden är det enplansvillor på kanske 50 kvadrat per familj, de ser relativt standardiserade ut, likadana ställda i små klumpar här och var på landsbyggden.

De personer vi ser ser prydliga ut, trots att det talas om den stora svälten i landet ser de inte undernärda ut, det är inte alls som i Tanzania där man kunde se personer som såg utmärglade ut. Även om en och annan person har neongula eller färgglada kläder är det huvudsakligen enfärgade plagg i brunt, grönt och mörkblått som är det mode som gäller.

Vad gäller svältsituationen ser allt även väldigt grönt ut. Tankarna förs inte till torka eller förlorad skörd. Nu är det ju givetvis så, vilket gäller hela den här turen att vi får se precis vad Den Store Ledaren vill att vi ska se, så jag uttalar mig inte på något sätt om situationen i landet som helhet, utan bara vad jag såg i det lilla område de visade upp. En vinter i Yangdok (deras största koncentrationsläger) är inte samma sak.

Vägarna utanför staden känns som landningsbanor. De är raka, breda, och tomma. Vi skumpar fram på mitten av vägen och det är ingen som tror att de ska få möte.

När man kommer från Seoul blir det en enorm kontrast att komma in i det här landet. Visst finns det länder som i huvudsak lever på jordbruk och som är fattiga. Men vad som är speciellt här är att man kommer från en stad med 10 miljoner invånare, full av skyskrapor, mobiltelefoner och digitalkameror. Även om Seoul inte var så futuristiskt som jag hade hoppats, är det ändå en enorm kontrast bara genom att färdas med buss ett par timmar. Om man dessutom betraktar att de var samma land för 60 år sedan. Och att Seoul samtidigt i princip var totalförstört efter alla strider, blir skillnaden ännu mer absurd. Som ett gigantiskt komparativt experiment mellan öppenhet och handel och ett stängt samhälle.

I varje gatukorsning inne i staden står en trafikvakt och dirigerar trafiken, trots att vi totalt under hela vår dag ser max 10 bilar, inklusive de bussar och lastbilar vi skådade. Spännvidden var dock intressant, jag såg både en gammal Volvo 140, och en splitterny Audi A6.

Under hela resan ser jag inga lastbilar eller transporter utöver en ensam buss. Det finns en järnväg, men dess spår verkar huvudsakligen användas som gångväg av lokalbefolkningen. Denna avsaknad av transporter är fascinerande. Det innebär att det finns mycket, mycket lite handel och utbyte. Inte bara med omvärlden, utan även inom landet. Om staden inte har några transporter måste området vara självförsörjande inte bara på mat, utan allt från toalettpapper till byggnadsmassor. Det är svårt att föreställa sig utifrån vårt transportdominerade samhälle.

Flera invånare vi ser har dock cyklar, och det förefaller även vara det vanligaste transportsättet för militärer (även fast de flesta militärer står ensamma mitt ute på landsbygden i solen och man undrar hur de hamnat där egentligen). Cyklarna förefaller vara hyffsat moderna, i en herr och en dammodell utrustade med cykelkorg och reflexer.

Vi åker ut på landsbygden som onekligen är vacker. Vi åker längs en serpentinväg upp mot gröna kullar, utan människor eller bebyggnad. Den nordkoreanska guiden pratar på och drar åt sig skrattsalvor mest hela tiden, han är tydligen rolig.

Vi omges av åkerplättar, men det är ont om djur. Vi ser några enstaka kor och de verkar nästan vilda, och används på sin höjd för att dra plogar. Däremot ser vi ett par grupper av någon form av “antilooper” som vallas.

Det är öde. Tomt i hus. Tomt på åkrar. Var är alla? Förutom de soldater som står i givakt överallt. Undrar om de står där hela dagarna, eller om de kommer ut, väntar på att vi ska passera, och går in igen.

Vi stannar vid en stor parkering för att besöka parken med vattenfallet som är vår huvudursäkt att åka på denna busstur. Även om man inte kommer för vattenfallet så är det väldigt vackert. Själva fallet med sina ungefär 38 meter fallhöjd är inte ensamt enormt imponerande, men vandringen upp längs berget till ett tempel högst upp var definitivt värt resan dit.

Det förefaller dock som högst osannolikt att någon nordkorean någonsin kommer hit, utan turister hade det sannolikt ej existerat. Kanske kommer några partimedlemmar den dag i veckan vi inte är här, om de kan hitta någon form av transport. Det förefaller inte precis vara ett nöjessemstrande folk.

En normal turisttur som hade tio sevärdheter att besöka, och fjorton bussar som skulle besöka dem hade antagligen besökt dessa i olika ordning. Så inte här, vi håller vår ordning i ledet. In och utpasseringen ur nordkorea tar lite tid, men är egentligen inte mer krånglig, eller förnedrande än att checka in på en genomsnittlig europeisk flygplats.

Efter vattenfallet åker vi direkt till lunchserveringen eftersom vi är försenade. Lunchen var ironiskt nog bland det bästa jag åt i Korea. 13 olika skålar med kimchi, kött, ris och annat. Dessutom en liten hut med riktigt len och god vodka till.

I bakgrunden spelades en propagandafilm på en stor tv. Bland annat spelas musikvideon till låten “Ohh Pyongyang” upp flera gånger som visar massor av glada människor i huvudstaden som demonstrerar sin lycka och paraderar i huvudstaden. (Youtube har massor av liknande filmer).

Jag kunde inte låta bli att handla i turistshoppen – tre böcker på engelska om Den Store Ledaren, en flaska blåbärsvin (40%-igt “vin”) och en liten flaska av vad jag trodde var den vodkan vi drack (som läckte och jag fick hälla ut på hotellrummet, men den smakade ändå förskräckligt).

Efter lunch (kanske beroende på att alla hade fått lite vodka under västen) uppstod en intressant gruppdynamik. Trots att det var massor av vakter, var vi besökare många flera. Sakta började alla sprida sig och vakterna var nog inte helt nöjda med att den cirkel de bevakade blev större och större, och inte heller helt nöjda med vad som fotograferades och beskådades. Jag måste vara (och många med mig) en riktigt dålig fotograf eftersom det turistobjekt som man fick fotografera ofta hamnade i ett hörn av bilden. När vi försökte fota den gamla delen av staden bakom blev vi dock stoppade, och sakta motades vi tillbaka till bussarna.

Vi snurrar förbi stadens officiella hotell, samma typ av trist byggnad, en del rum verkar dock ha AC, när ström nu finns. Stadsplaneringen, eller snarare avsaknaden av den är intressant. Mitt inne i stadskärnan ligger helt plötsligt en åkerplätt här och där. Visst borde man väl kunna förvänta sig lite mer strikt organisation av städer i totalitära diktaturer? Staden är dock inte helt utan förnöjelser, vi passerar en basketplan och en badplats med vattenrutschbana. Dock utan vatten, och utan besökare.

Vi åker vidare och besöker flera vackra platser med palats, trädgårdar, statyer. I de små stånden säljs saker som vatten, öl, allt möjligt man kan tänka sig som innehåller ginseng. Inget som riktigt lockade. Att köpa nordkoreanska, lokalproducerade, ofiltrerade cigaretter, eller den hälsokur som kom i små glasflaskor med sprutor för “self-injection” hade visserligen kanske varit spännande att ta med sig över gränsen, men kanske inget man vill utsätta sin kropp för.

Istället nöjde jag mig med att köpa några förfrankerade vykort och skriva dem snabbt, för att sedan få reda på att de inte går att posta. Ingen förstår västerländska tecken så de kommer inte fram, och dessutom har de ingen brevlåda.

Fotoförbudet är lätt frustrerande. Jag promenerar förbi en byggarbetsplats dekorerad med röda flaggor och arbetare som i sakta gemak lunkar runt.

När vår kolon passerar människor vänder de sig om och tittar. Vilket knappast kan anses konstigt. I ett land som är helt slutet, utan tidningar, tv, transporter, turister. Där befolkningen är upptagna med att odla mat för dagen och hylla Den Store Ledaren. Helt plötsligt en dag, börjar 14 bussar på rad flyga fram kors och tvärs genom byn flera gånger i veckan.

Men det är klart att det har effekt på samhället. Från att aldrig ha sätt en utlänning, till att varje dag se oss åka förbi, och besöka deras monument. Med kläder som inte är mörkgröna standardiserade, med pengar, där vi spenderar en av deras månadslöner på att köpa en öl. Det har påverkan på världen, och det är rätt fantastiskt hur en liten busstur antagligen kan göra rätt stor skillnad. Trots att bussturen enbart hållit på i några månader märker vi att de nordkoreanska “guiderna” och de sydkoreanska guiderna har börjat känna varandra. De samtalar avslappnat. Vid ett tillfälle ser jag dem hukade i skogen brännandes ett kvitto, vilket jag antar innebär att de köpt något åt varandra som inte regimen anser vara en god idé.

Framåt eftermiddagen ökar mängden människor, både i stan och ute på åkrarna. Det är fortfarande mycket tomt, men det är inte helt öde. Efter ytterligare några sevärdheter vänder bussarna helt plötsligt och åker mot syd. Och i valet över att se ytterligare ett palats eller en skylt med koreanska tecken, och komma tillbaka till civilisationen har jag inget att invända. Vi har missat ett par sevärdheter på grund av tidsbrist, men det är antagligen så att man inte vill komma för sent till gränsposterna. Utpassagen ur Nordkorea går också snabbt och smidigt. Väskan gås igenom, en person tittar igenom alla bilder i digitalkameran. De bläddrar förbi alla bilder men tittar inte jättenoga på dem.

Vi fortsätter genom DMZ, in i sydkorea där bussen sprayas med någon form av bakteriedödande medel. Efter att ha fyllt i rätt papper och passerat förbi SARS-kamera (IR-kamera som mäter temperaturen, är du för varm hamnar du i karantän, otydligt hur länge) bär det av mot Seoul igen. Det känns riktigt tryggt och bekvämt att sitta fast i rusningstrafiken på motorvägen i jämförelse med de tomma gatorna i NK.

Trots att det blev ett rätt omständigt projekt att boka turen, skicka bilder, passkopior, besöka resbyrån för säkerhetsbriefing och betalning i kontanter (av outgrundlig anledning) samt en hel del köande var det väl värt allt bekymmer. En dag i landet kändes rätt lagom i jämförelse mellan att flyga till Peking och in i landet med en veckas rundtur. Visst hade det dock varit spännande att se Pyungyang och inte minst de sommarspel där 100.000 nordkoreaner genomför synkroniserade föreställningar. Men det får bli en annan gång.

Tillbaka på hotellet och meddela turistbyrån och andra att jag var tillbaka var det dags att börja packa för morgondagens hemresa till Stockholm. Det var faktiskt rätt skönt att stiga på planet.

Jag vet inte hur man ska tolka svaret jag fick från turistbyrån, om de bara var glada att jag var tillbaka, eller..?

“From this morning, I prayed that my cellphone wouldn’t be rining”

För den som vill spendera mer tid på att fantisera om landet:

• Alla mina bilder från Korea
• Vice Guide to North Korea är en rätt rolig resebeskrivning
• Man kan spendera timmar med att utforska landet med denna Google Earth karta
• Youtube har massor av filmer.