Ignorans – Ett verktyg att hantera för mycket information

Blogg | Uppdaterad: 2012-03-21

I ett tidigare blogginlägg ställde jag frågan – Vad gör vi om mer information inte räcker?

Journalen Economy and Society lyfter i ett temanummer ignorans som ett sociologiskt koncept för att hantera just denna typ av problematik. I den inledande artikeln, Strategic unknowns: toward a sociology of ignorance skriver Linsey McGoey att målet är att:

 “Developing an agenda for the social study of ignorance, this paper introduces the sociology of strategic unknowns: the investigation of the multifaceted ways that ignorance can be harnessed as a resource, enabling knowledge to be deflected, obscured, concealed or magnified in a way that increases the scope of what remains unintelligeble.”

Hon anser att ignorans rätt använt kan användas som ett strategiskt verktyg och ett användbart redskap för att skapa en mänsklig skyddsmekanism. Att det är ett föraktat begrepp där vi saknar kunskap om dess praktiska användning i ekonomiska och sociala kontext.

Och jag är böjd att hålla med. I tangensen av min avhandling funderade jag mycket över oklarhet, och i viss mån även ignorans som organiserande krafter. Och det finns många spännande möjligheter att fundera vidare, för vi behöver en bättre verktygslåda för att hantera komplexitet.

Temanummret innehåller en rad papers av varierande karaktär och kvalitet som sig bör. Jacqueline Best skriver om byråkratisk otydlighet att:

“We live in a world which ever-greater arenas of social life are shaped by standardization and bureaucratic rationalization, as the pursuit of ‘measurable results’ sweeps everything from universities to hospitals to international organizations.”

Men påpekar samtidigt att vi intuitivt förstår att mycket av vår kollektiva och individuella existens inte fångas in av dessa rationaliseringar. Hon stöjder sig på Luhmanns tankar kring ambuigity, där osäkerhet är ett begrepp som framhäver framtidens oförutsägbarhet. Medan ignorans, eller avsaknaden av auktoritär kunskap är en konsekvens av denna oförutsägbarhet.

Som exempel analyserar hon IMF och hur de har utnyttjat denna oklarhet för att kunna hantera både de formella krav de har och de faktiska problem de försöker lösa.

Även Steve Rayner argumenterar för att ignorans är en förutsättning för att kunna hantera policyfrågor.

“To make sense of the complexity of the world so that they can act, indivuduals and institutions need to develop simplified, self consistent versions of that world. The process of doing so means that much of what is known about the world needs to be excluded from these versions, and in particular that knowledge which is in tension or outright contradiction of those versions must be expunged.”

Rayner diskuterar två sätt att hantera dessa frågor, wicked problems och clumsy solutions.

Wicked problems är ett begrepp som ursprungligen myntades av Churchman, problem som är så komplexa och okända att de i praktiken är att betrakta som olösbara. Rayner konstaterar att policymakare ofta hanterar dessa frågor genom att förklara krig mot dem (terrorism, cancer, klimatet).

Den andra kategorin, clumsy solutions, är lösningar som emergerar fram och konvergerar mote en gemensam lösning på problemet, även om aktörer kan delta i lösningen av olika anledningar, utan att dela epitemologiska grundpelare eller ha samma etiska principer. En form av konstruktiv oklarhet.

Rayner skissar därför fyra implicita strategier som används för att hantera denna obekväma kunskap: denial, dismissal, diversion and displacement.

“Denial represent a refusal to acknowledge or engage with information.

Dismissal acknowledges the existence of information, and may involve som minimal engagement upp to the point of rebutting it ass erroneous or irrelevant.

Diversion involves the creation of an activity that distracts attention away from an uncomfortable issue.

Finally, displacement occurs when an orgnanization engages with an issue, but substitutes management of a representaiton of a problem (such a computer model) for management of the represented object of activity.”

Nog är det så att dessa sätt att hantera obekväm information i policyfrågor känns lätt bekanta…

Slutligen förklarar Davies & McGoey  i Rationalities of ignorance: on financial crisis and the ambivalence of neo-liberal epistemology att ignorans inte är något irrationellt utan en produktiv kraft i sig själv.

“What neither approach recognizes is that ignorance is not simply the absence of rational economic knowledge, but a productive foce in itself, something that is actively nurtured and exploited, both by neo-liberal theorists such as Hayek and by expert actors who have been implicated in the financial crisis.”

De konstaterar att ignorans, inte kunskap, har varit en av de största tillgångarna i hanteringen av den finansiella krisen. Mer kunskap gav lite faktisk möjlighet att bedöma hur stora risker som låg i de finansiella produkterna och vem som satt med dessa, men ignorans som krishanteringsverktyg fungerade relativt bra för att skjuta bort katastrofen.

Som Žižek träffande påpekat, det mest överraskande med den finansiella krisen år 2008 var hur lätt det accepterades att det som hände var en oförutsägbar överraskning som kom från ingenstans.

De noterar en strategisk ignorans, ett gemensamt intresse från många aktörer att arbeta tillsammans (medvetet eller ej) för att intyga att de inte haft möjlighet att förutse detta.

De gör även en längre utflykt kring Hayeks syn på ignorans och påpekar att lösningen på ignorans, är helt enkelt mer ignorans.

I en sidonot gör han även det intressanta påpekandet att ekonomi går från att betraktas som ett fysikaliskt system till ett biologiskt system. Vi går allt oftare från modeller med naturlagarnas klara kausalitet till att se det som ett komplext system. Ekonomen blir mindre av en teoretiker som modellerar framtiden, till en terapeut som försöker förklara systemets behov och historia. Det är ett intressant resonemang i sig (ursprungligen från Lo 2005, The adaptive markets hypothesis).

Just McGoey har för övrigt skrivit ett par andra papers kring ignorans som även dessa är spännande, en person vars texter jag definitivt borde kunnat knyta in i min avhandling till ett ännu mer förvirrat (men spännande!) resonemang, men som jag inte stötte på då.

Så, svaret på frågan – vad gör vi när mer kunskap inte hjälper – kan helt enkelt vara ignorans. Om mer information inte reducerar osäkerheten kan det krävas att vi bortser från information, ignorerar obekväma sanningar, för att komma framåt. Ignorans kan användas strategiskt som ett verktyg för att skapa gemensamma mål och reducera osäkerheten i världen till något som är hanterbart för samtliga inblandade.