Nyårslöften, procastination och Blondinbella.

Blogg | Uppdaterad: 2011-01-03

De senaste åren har nedanstående poster hängt på min vägg på KTH (tillsammans med Mediocrity: It takes a lot less time and most people won’t notice the difference until it’s to late).

Men igår passerade en annan post mitt nyhetsflöde, “Working hurts less than procastinating, we fear the twinge of starting” som satte fingret på något. Under de senaste månaderna har jag haft långa morgnar när jag gått upp vid 6 men först lämnat dagis framåt 9. Samtidigt har jag haft mindre att göra än på länge, och ändå blir det inte färdigt. Jag borde fått mer gjort.

En anledning är att jag helt enkelt är dålig på att börja arbeta när jag inte måste göra saker. Det är svårt när man faktiskt har möjlighet att göra precis ingenting annat än att slösurfa på nätet. Som artikeln skriver:

“When you procrastinate, you’re probably not procrastinating because of the pain of working.

How do I know this?  Because on a moment-to-moment basis, being in the middle of doing the work is usually less painful than being in the middle of procrastinating.

(Bolded because it’s true, important, and nearly impossible to get your brain to remember – even though a few moments of reflection should convince you that it’s true.)

So what is our brain flinching away from, if not the pain of doing the work?

I think it’s flinching away from the pain of the decision to do the work – the momentary, immediate pain of (1) disengaging yourself from the (probably very small) flow of reinforcement that you’re getting from reading a random unimportant Internet article, and (2) paying the energy cost for a prefrontal override to exert control of your own behavior and begin working.”

Så. Nu får det vara nog, jag ska använda min tid till att göra saker, snarare än att undvika det jobbiga i att börja göra saker. Rensa ut alla surdegar. Och faktiskt, sätta ett par surdegar också. Det får bli ett nyårslöfte.

Således, Blondinbella, du ramlar nu ur min RSS-feed.