Restauranger i Paris

Blogg | Uppdaterad: 2008-06-11

Den senaste tiden har matlagningen haltat något. (Men inte lika mycket som avrapporteringen från projekt 30 menyer, det kommer). Istället har en allt för stor del av den disponibla inkomsten av olika anledningar hamnat på diverse restauranger. Några korta kommentarer om några längre middagar en weekend i paris..

Torsdag: La Butte Chaillot (www.buttechaillot.com).

En restaurang som ägs av Guy Savoy, och dessutom råkade ligga typ 50 meter från vårt hotell. Förväntade oss en lite trendig restaurang som visserligen inte besöktes av herr Savoy särskilt ofta, men ändå upprätthöll viss matkvalitet.

Med en 3-rättersmeny för 33 pengar (exkl. vin), fick vi först någon form av ankleverterrine med grönpeppar och syltad rödlök, helt ok men inte särskillt spännande. Till varmrätt fick jag en riktigt god kycklingbit med en risotto (med tydlig kycklingsmak) som var desto mer minnesvärd. Karins lax med rotfrukter (laxbit med tärnad rotfruktspytt) såg dock mystiskt ut att vara mystiskt lik den rätt som serveras på ikea, även om hon betygssatte den som något godare, om än trist.

Till efterrätt sodde Karin åt sig en Saint-Marcellin-ostbit genom att spela ut allergikortet. Jag fick en tiramisu med karameliserad ananas och “exotic fruktsorbet”. Den karameliserade ananasen smakade mest inlagd, och sorbeten kommer jag inte alls ihåg. Den Tiramisu med ingefärssyltade druvor jag bjöd på för ett par veckor sedan var i min mening långt bättre.

Sammanfattningsvis kändes det som en halvhjärtad insats för att få ihop en 3-rättersmeny. Min kyckling var dock riktigt bra. Restaurangen var nästan tom, stället lite halvdeprimerande och inte kunde de blanda en vettig dry martini…

(Hur kan det vara så svårt? Hur beställer man en dry-martini i utlandet egentligen,  antingen försöker de hitta någon konstig flaska med söt martini, eller om man insisterar på att det är en coctail med gin, så kan man få något som är vagt likt, men inte bra)

Fredag: Le Celadon (www.leceladon.com).

Med en michelinstjärna och klassisk fransk interiör förväntade vi oss något mycket bra. (Om jag har en anrättning där jag dekorerar med bokhyllor med skinböcker, ska jag se till att det finns någon form av
tanke bakom vilka böcker som står i bokhyllan, så att den intresserade tydligt ser att man inte bara köpt hyllmeter av skinnböcker utan åtminstone ställt dem tematiskt eller i bokstavsordning)

Och inte blev vi besvikna, men inte heller överväldigade. Servicen var precis så den ska vara, men det blir lite trist när ritualen är bättre än den mat som serveras. Inte heller blev vi erbjudna det där glaset
champagne vi hade tänkt oss utan blev skickade rakt på maten. Ett par goda Mise en bouche, en skaldjurscarpaccio med ingefära, och någon form av konstig pasta vars roll var lite otydlig, en torskhuvudrätt med vit sparris och friterade potatismedaljonger med en trevlig skummsås, en för-förrätt med en hallonmilkshake och en efterrätt som bestod av en chokladbakelse med för spritig chokladmousse mellan ett chokladflarn och en kakao-sockerkaka.

Även detta ett rätt tomt ställe, givetvis med några amerikaner som bräkte på om något problem de hade i corporate america medans de beställde in vad som var dyrast på menyn utan större eftertanke… Det
fanns en viss koncentration av dem i staden som sådan..

(Nästa givna fråga är givetvis i ett land med så stort fokus på färdiga menyer på sina restauranger, varför har de aldrig vinpaket? Det förhöjer ju helhetsupplevelsen enormt att få ett vin presenterat till maten, och inte bara en flaska rött eller vitt att dela på både till köttet fisken och efterrätten)

Klart bättre än dagen innan men inte överdådigt mätta.. Så, måste man verkligen gå på en trestjärnig restaurang för att bli imponerad i gastronomins huvudstad?

Lördag: La Gazzetta

Men tänkte vi. Den där brodern till Måns, det ryktas ju att han kan laga mat. Hemsidan hade indikerat en trevlig prisklass och det var nära en jazzklubb Karin ville till, så vi bokade oss ett bord efter en lååång
dag i Verssailles. Vi hittade till bakgatan och det var nog enda restaurangen vi var på där det fanns en poäng att boka bord, det var fullt med glada människor.

(Fast det är inte måns franska bror. Måns franska bror jobbar nämligen som somelier på GQ, och är en exakt kopia av måns förutom de stora knävelborrarna, vilket då gör honom till den franska brodern. Visserligen är det tur att måns franska bror jobbar på GQ, för hans vinval till 8-rättersmenyn jag åt där för någon månad sedan var det minnesvärda (förutom det groteska priset för maten som helhet) av den kvällen. Maten.. Ja, när andra serverar närodlat verkade de göra en sport av att hitta långväga råvaror som inte hade behövt komma därifrån, smör från normandie, cocobönor istället för några små vita bönor, bara för att vara annorlunda. När jag frågade varifråån cocobönan kom, vad som var speciellt med den kunde servitrisen förutom att peka ut dem på tallriken mest släntra in i köket, och komma tillbaka 15 minuter senare med svaret att det stod på både franska och arabiska på burken så hon gissade att de var från nordafrika)

Damen i telefon pratade bra engelska, men hon jobbade tydligen inte den kvällen. Vår servitör kunde inte mer än teckenspråk, varför det inte blev helt lätt att tyda den helfranska menyn. Men de hade en “perfect
martini” där, så när vi fått, just en perfekt martini var det bara att kavla upp ärmarna, beställa in en sexrättersmeny och hoppas att något som kom in var gott..

Språkproblematiken innebar dessutom det positiva att vi fick träffa mästerkocken Nilsson i några sekunder för att reda ut en viss förvirring kring Karins nötallergi. (Hur någon kan producera en guidebok med användbara fraser på det lokala språket längst bak och inkludera termen “jag skulle vilja ringa ett utrikessamtal”, dessutom utan någon form av uttalsklamrar så det var inte såå meningsfullt, men inte “jag är allergisk mot”, och ordet “fatöl” ,men inte nötter ). Men med 4 sekunder svenska kunde vi snabbt reda ut att mandeln i den första rätten också var en nöt…

Men när vi rett ut det kom det snabbt in en liknande förrätt men med lite blomkålskross istället för mandelsorbet i den kalla zucchinisoppan med ostron och en mandel-citronglass. (när vi snabbt insåg att sex
rätter antagligen var en god idé i dubbel bemärkelse).

Denna följdes av en grillad makrill, med en “rökt mjölk” (nåja, en god sås, google translate är inte helt perfekt, men förvånandsvärt bra), morötter med vitlök. Till och med morötterna var minnesvärda.

En bit slätvar med citronbakade smålökar och magen var full, men menyn halvvägs. Det är jobbigt att bröd är så gott, och att restauranger ibland gör riktigt gott bröd, eller också var vi så trötta på baugetter att en surdegsbaugett med lite råg i var spännande (men visst hade det varit gott med en klick smör eller olja till, nåja.)

Huvudrätten bestod av ett dilamm från pyréneerna med sparris, libbsticka och en aprikospuré. Efterrätterna bestud av en form av tarte, smördegsbakelse med honung vad jag tror var något som liknande en aprikos följt av Rabarber! Rabarber med petit chou fyllda med en pistagekräm (och faktist, Karins innehöll inte pistagekräm utan en neutral kräm) lite rabarbersky och en sorbét som även denna hade en touch av rabarber (eller om det bara var i såsen).

Inte samma rituella service som kvällen innan, men genomtänkt där det faktiskt spelade roll. Varma handdukar innan maten. Vin som hälldes upp i en karaff för att det skulle luftas bättre, och i övrigt mycket trevligt bemötande. Inser att jag måste skaffa en mer mobil kamera eftersom jag inte orkar bära med mig en stor kamera på kvällen och fota mat inne på restauranger, men det såg även mycket trevligt ut.

Löjligt mätta orkade vi aldrig betala ett nästan lika löjligt högt inträde för den där nattklubben utan strosade långsamt hemmåt efter resans klart bästa måltid. Var det för att maten var riktigt bra, eller för att rätterna och menyns utformning var lite mer modern, antagligen lite “svensk”, antagligen lite av båda.

Så, är ni i Paris, ströva förbi. Inte blev det helt billigt med de där drinkarna, 6-rätter mat, vin, kaffe, men väl värt det, och mycket billigare än GQ…