E-post/MSN/Jabber: stefan@gorling.se
Mobil: 070-815 38 26
7 November 2007 – Avresa från Stockholm
Flyget med Ethiopian Airlines avgick på kvällen från Arlanda. Resan planerades av Kilimanjaro Safari Agency, ett litet företag bestående av ett Svenskt-Tanzanianskt par som flyttat till Oxie utanför Malmö och driver idag en resebyrå i mindre skala.
Vi pratade med 5-6 resebyråer med en halvfärdig idé kring vad vi ville göra i Tanzania, deras förslag föreföll inte enbart mest förnuftigt planerat i relation till vad vi ville göra, utan var även prismässigt fördelaktiga.
Vi funderade lite innan vi använde en så pass liten resebyrå, men efter att fått mer information om dem och pratat med ett par tidigare resenärer beslutade vi oss att gå vidare med dem och ångrade oss inte. Fördelen med en liten resebyrå är ett mer personligt bemötande vilket vi utnyttjade till att ställa massor av frågor kring packning och annat när jag gick runt och ältade vilket regnställ som skulle med eller någon annan detalj i packningen. Dessutom höll de kontakt med oss via SMS under resan och såg till att allt fungerade precis som planerat.
På plats i Tanzania är vi ändå beroende av de lokala företag som agerar där. I vårt fall sköttes safari och bergsbestigning av Bobby Tours. Det är antagligen fullt möjligt att sätta ihop en egen resa utan resebyrå, men det var onekligen rätt bekvämt att få allting organiserat, serverat och managerat i ett land där engelskan är bristfällig.
Hursomhelst. Planet avgick från arlanda på kvällen, mellanlandade i Rom frammåt midnatt och flög sedan vidare mot Addis Abeba under natten. Det var en orolig natt på planet med personer som gick på toaletten och stöttade sig på säten varför det inte blev mycket sömn. Från Addis Abeba gick planet vidare via Nairobi mot Kilimanjaro International Airport som ligger mellan Arusha och Moshi (Pendlingsavstånd till båda städerna, inte bekvämt från någon av dem som vår guidebok formulerade saken).
8 Nov 2007 – Arusha
Efter fyra starter och landningar och en mindre bilresa kom både vi och alla våra väskor fram till Kibo Palace Hotel, ett nybyggt affärshotell i Arushas utkanter. Vi träffade vår bergsförare som skulle ta med oss på Mt Meru och gick igenom en del detaljer detaljer inför morgondagen.
 |
 |
Då vi kom fram till hotellet precis efter lunchserveringen avslutats delade vi på en PowerBar som bukfyllnad och sov sedan några timmar. Efter att ha gått igenom all packning inför morgondagen fick vi en drink, middag och mer välbehövd sömn.
9 Nov – Mt. Meru (Park Gate – Mariakamba Hut)
Morgonen efter checkade vi ut och begav oss mot Mount Merus nationalpark efter att ha lämnat av överflödig packning på BobbyTours kontor inne i Arusha. Längs vägen fick vi en första titt mot toppen. Mt Meru är Tanzanias näst högsta berg efter Kilimanjaro (och ligger mitt emot ‘Kili’ varför man får många vackra vyer på berget) och är med sina 4562 möh Afrikas femte högsta. En skillnad mot berg i Alperna är att dessa vulkankratrar (Meru och ‘Kili’ var ungefär lika höga tills Meru imploderade något) är att det omgivande landskapet är huvudsakligen platt och bergen står ensamma. Berget är ca 1000 meter lägre än Kilimanjaro, och tar därför färre dagar att bestiga även om själva bestigningen är brantare än Kili. Då vi färdades genom en nationalpark upp från stäpp, till djungel vidare mot vulkanberg beskrivs turen ofta som vackrare än den mer homogena miljön vid Kilimanjaro.
 |
 |
Under denna tur fick vi en första insikt i att Tanzania är ett land som älskar blanketter, tillstånd och stämplar. Vi spenderade ett par timmar totalt på att få rätt signaturer och papper både vid infarten till själva nationalparken och innan vi kunde påbörja själva vandringen. Med tanke på de höga (i jämförelse med t.ex. bärares lön) parkavgifterna så behövs kanske en del formalia för att se till att mestadelen av pengarna hamnar i rätt händer.
 |
 |
 |
Efter att ha lämnat över väskorna till bärare och träffat den väpnade parkvakt som skulle följa med oss under hela vandringen (då Mt Meru är en nationalpark där det strövar vilda djur) påbörjades första etappen upp mot Miriakamba Hut 2500 möh. Vandringen började i värme över slättland där en hel del djur gjorde oss sällskap för att sedan påbörja en större stigning.
 |
 |
 |
Under sista timmens vandring öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Eventuella funderingar kring huruvida tunna eller tjocka regnstället var mest passande hade varit motiverade, men inget annat än galon eller torrdräkt hade hållit oss torra från detta regn. Stefan blev fullkomligt genomsur men efter ombyte till andra kläder som var förvarade i torrsäckar bjöds vi på te och popcorn. När regnet lagt sig gjorde vi smärre försök att torka kläderna. Stefans linnebyxor blev dock först torra 3 dagar senare. Det var en trevlig hytta med gemensam matsalsbyggnad samt ett antal sovbaracker som var placerade så att en innergård uppstod. Det fanns även toaletter (en “riktig”), även om vi blev tillsagda att vara försiktiga om vi gick ut dit på natten eftersom det fanns mycket vilda djur i omgivningen. Något som även hördes med all önskvärd tydlighet från buskarna när vi smet ut med våra pannlampor.
Här någonstans lyckas Karin med konststycket att tappa vår toalettrulle ner i toaletten varför vi resten av bergsturen snodde åt oss servetter så mycket vi kunde vid måltiderna för att lösa det problemet.
 |
 |
 |
Anteckningar från dagboken 9 November 2007 --- Kom till Afrika igår till staden Arusha. Väldigt trötta dock efter 4 mellanlandningar. Hoppade över barnhem för att få lite sömn inför bergsturen upp för Mount Meru. Sitter nu vid första etappen Miriakamba 2500 möh. Började i värme & slutade i "lätt" monsunregn. Stefan är blöt som en liten katt! Vi har sett buffel, zebra, giraff, bergsantilop (typ). Vi hade en väpnad guide som följde oss hit, 2 bärare & Bobby - the man. Reflektioner - Arusha, en storstad massa människor som vandrar längs vägarna (vägen) ingen verkar stressa, men verkar alltid vara i tid. Landsbygden känns som på TV & rätt absurt... Mycket Jambo - Hej på folk som går förbi. Det luktar konstigt här. Klockan är 17.20 (+2h svensk tid, 23 grader säger höjdklockan) & det är fortfarande ljust. Vi fick popcorn & te till fika.
10 Nov – Mt. Meru (Mariakamba Hut – Saddle Hut)
 |
 |
 |
Andra dagens etapp innebar även denna 1000 höjdmeters stigning. En vandring på dryga tre intensiva timmar upp till Saddle Hut 3500 möh. Dagen började med tätare djungel och till viss del med stöd av anlagda trappsteg. Allteftersom höjdmeter betades av blev landskapet mer och mer öppet och vyerna större.
 |
 |
 |
Saddle Hut låg precis vid trädgränsen och ovanför växte på sin höjd buskar. Vi började bestigningen direkt på morgonen för att hinna fram innan eventuellt eftermiddagsregn och kom därför fram redan kring lunch. Hyttan var något enklare än den lägre och hade små matrum inbyggda i sovlängorna i stället för en separat byggnad. Detta gjorde att vi fick dela våra måltider med en grupp mycket högljudda amerikaner som var ditresta som voluntärer och arbetade med HIV-undervisning och gjorde utflykter på helgerna.
 |
 |
 |
Efter lunch gjorde vi en bestigning av den lägre toppen ‘Little Mt. Meru’ på egen hand. (antingen var vår väpnade vakt trött eller så fanns det inte så mycket farliga djur där) Bestigningen var bara 300 höjdmeter och tog därför inte mer än en timme upp, men var bra för acklimatisering och innebar nytt höjdrekord för Karin – 3801 möh.
 |
 |
 |
Då vädret verkade lite vingligt gjorde vi bestigningen direkt istället för att vila ett par timmar som de andra grupperna. Det visade sig att det var en god idé. När vi kom ner började det regna kraftigt och åska. Något som bland annat (inte utan visst nöje från vår sida) drabbade amerikanerna som skjutit upp turen någon timme.
Anteckningar från dagboken 10 november 2007 ---- It's raining cat's & dogs or even more... Sitter inkurade vid Saddle Hut 3500 möh med en kopp te & popcorn. Idag hann vi iaf före regnet! 3,5 h tog vandringen fr. förra hyttan, en vandring genom djungel liknande skog. Bufflar & elefanter lever tydligen en bra bit upp här. Vi såg både buffel & elefaantskit. Inga djur förutom en liten ödla & par fåglar. Efter vandringen till hyttan fick vi lunch, sedan gick vi upp på little Mount Meru 3801 möh för acklimatisering. Som tur var fick vi gå direkt efter lunch & missade spöregnet (& en himla massa åska (dock inga blixtar!). Till little Mount Meru fick vi gå själva - "wow". Ler lite åt att de andra (framförallt amerikanerna) är uppe på berget nu. Äh, nu kom det massor av människor tillbaka. Vi har nästan sllut på vatten, mn det kommer mer. Denna hytta är inte lika mysig som den andra, ingen riktig toalett & ingen gemensam samlingsplats i mitten. Fin utsikt, har sett kilimanjaro "Kili", där ligger det snö men det verkar det inte göra på Mount Meru.
11 Nov – Mt. Meru (Saddle Hut – Socialist Peak – Mariakamba Hut)
 |
 |
 |
Klockan 01.15 ringde väckarklockan, efter en kort frukost bestående av te och några torra kex gjorde vi oss färdiga för avfärd kring 02.00. Bestigningen skulle ta ca 4 timmar vilket innebar att vi borde mötas av soluppgången från toppen. Det var lätt kyligt, antagligen någon minusgrad ner till -5 upp mot toppen när det blåste något, men i allmänhet mycket trevligt väder med svenska mått.
Till skillnad från bestigningar av snöbeklädda toppar där man börjar tidigt för att skaren ska bära bättre var denna tidpunkt huvudsakligen vald just för att kunna beskåda soluppgången, även om en tidig start antagligen är en god idé för de som planerade att gå ned för hela berget på bestigningsdagen. Vi ansåg att tusen höjdmeter upp och tvåtusen höjdmeter ner fick räcka för en avslappnande dag på en bröllopsresa och hade därför bokat in en extradag.
Den första timmens vandring bestod av uppförsbacke där höjdmeter efter höjdmeter ständigt betades av i (något för) rask takt. Efter en timme hade vi nått 3800 meter som markerades av “Rhino Point”, döpt efter att en noshörning irrat sig upp till denna punkt och dött här. Så långt allt väl.
Under andra timmen började stigen dock i allt större utsträckning att förflytta sig i sidled och även lite upp och ner. Vår guide “Bobby” började få en allt mer illavarslande hosta och började gå allt långsammare. Han hade inte med sig någon egen packning förutom en vattenflaska varför han insisterat på att bära Karins ryggsäck. Allt eftersom hostan och flåset tilltog började vi dock diskret att lätta hans väska genom att ta ut kamera, dricka vatten från den etc.
Bäraren som också följt med började sura lite att “Bobby” sinkade oss, men det var antagligen en god idé att dra ner på tempot varför det inte gjorde oss något.
Vandringen fortsatte påfrestande svagt uppför och det blev mer och mer tydligt att vi inte var fullgott acklimatiserande, jag hade haft en hög vilopuls redan när vi sov i baslägret och uppe över 4000 meter började det kännas rejält. När 50 höjdmeter återstod såg vi toppflaggan, tog två steg, nådde maxpuls, pustade i någon minut, hade fortfarande nästan maxpuls, tog två steg på nytt… Ytterligare någon liter vatten per person och ytterligare en powerbar på vägen upp hade antagligen varit en god idé.
 |
 |
 |
Då vi tappade tempo började solen stiga under den sista biten bestigning, och när vi klättrade upp över kammen såg vi solen på andra sidan dalen. Efter 4.5 timmars vandring nådde vi utmattade toppen. Eftersom vi hade gått snabbare än de utsatta tiderna under de tidigare etapperna hade jag nog räknat med att även denna etapp kanske skulle ta 3.5 timmar, varför den extra timmen blev extra ansträngande.
Till slut nådde vi dock toppen, omsprungna på slutet endast av amerikanerna som dock inte var ordentligt utrustade. En del gick i gympaskor vilket måste varit jobbigt i terrängen. En del saknade ordentliga kläder, Karin lånade ut en fleecetröja till en kille som var ordentligt höjdsjuk och mer eller mindre snubblade fram och var ordentligt nedkyld. Varför han skulle upp på toppen över huvud taget var konstigt, att “Bobby” dessutom övertygade honom om att fortsätta och hjälpte honom upp är ännu konstigare.
Varför toppen heter Socialist Peak har vi fortfarande ingen aning om, ingen verkar riktigt veta och Google är inte heller hjälpsam. Enligt den officiella plaketten är toppen 4562.13 meter, den officiella siffran i andra sammanhang verkar vara 4566 möh, höjder på berg verkar alltid vara lite olika beroende på vem man frågar…
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Nedstigningen var lättare, men fortfarande lång och ansträngande eftersom det gick en hel del i sidleds och lite upp och ner. När solen gått upp försökte vi fota lite mer av terrängen i den mån vi orkade. Färden gick i blandad miljö bland klippblock, lavastenar och bitvis i mjuk aska vilket är tungt som att vandra i snö.
Vi kom ner till Saddle Hut efter ca 3 timmar fick vi lite soppa och pankakor, vilade en timme och fortsatte sedan ner till Mariakamba Hut där vi kunde dricka te och äta popcorn, en tidig middag och sedan sova. Sällan har någon sovit så gott som den natten på berget. I allmänhet sov vi bra på berget, men den natten vaknade jag inte en enda gång ens för att vända på mig.
Amerikanerna kom ner till slut, och Karin fick tillbaka sin fleecetröja. Den höjdsjuke (som för övrigt hävdade att det inte alls var höjdsjuka utan malaria) ville stanna i Saddle Hut, men bärare och guider tvingade honom att gå vidare ner. Från Mariakamba hämtades både Amerikanerna och Norrmännen med jeep eftersom de var för trötta och skadade för att ta sig hela vägen ner.
 |
 |
 |
Anteckningar från dagboken 11 november 2007 ---- Start 01.15 am med frukost. I stjärnklart mörker började vi vår vandring mot toppen av Mt. Meru kl. 02.00. Efter 1h kom vi till Rhino Point, ett skelett av en Rhino. Det var tur att vandringen var i totalt mörker, annars hade jag trott att vi skulle vara framme 50-11 gånger. Rhino Point låg på 3800möh. Sedan gick vandringen på snedden ett par timmar. Vi vandrade genom mjuk aska, hårda klippblock och lavastenar. De sista 100 höjdmetrarna var mycket tyngre än vad vi trott, antagligen pga luften snarare än den fysiska utmaningen. En av amerikanerna var mycket dålig och fick låna min fleecetröja, varför han gick hela vägen kan vi inte förstå. Ps. karin tappa toarullen i toan, så nu snor vi servetter. På toppen var det ganska molniigt men vi fick en liten fin soluppgång. Bestigningen tog 4.10, Bobbey bar min väska, vilket var tur eftersom jag antagligen inte hade kommit upp annars. Nervägen var ganska tuff den med - lång. Väl tillbaka fick vi mat & lite vila, men ingen längre eftersom man ville till hyttan innan regnet kom. Högre upp är skogen något glesare & lysande grön vid hytta 1 - Mirikamba är jungeln dunklare och tätare. På natten får man passa sig för hyenor som gillar att sno folks skor. Sitter nu vid hytta 1 och väntar på dagens höjdpunkt - te & popcorn. Dagens regn var kortare och vi hann precis till hyttan. Efter bestigning och 200m nedstigning är deträtt skönt att vi inte gick hela vägen ner. Även om det kanske känns slött med en vilodag innan safarin - men det är trots allt bröllopsresa. Liggunderlagen vi släpade med oss ligger kvar nere i stan - de behövs inte då det finns sängar och madrasser. Däremot fick vi låna gångstavar vilket verkligen hjälpte på nervägen. Idag såg vi inte bara pelefantskit utan även pelefantfot, den var stor. Stefan ville fota men Karin och guiderna var skeptiska - en jordhög... Amerikanerna fick regnet på sig idag med... Vi glömde fota sovsäcken på berget. Nu kom tet, sedan blir det nog sängen. Sov inte mycket i natt. Både norrmännen och amerikanerna tar tydligen bilen ner till dalen. Amerikanarna är 5 st som jobbar i Tanzania i 5 månader för att lära ut om HIV. Norrmännen var ca 6 st, varav en tant hade klättrat för 'Kili' massor av gånger, de skulle nu vidare för att bestiga Mount Kenya. Uppe på berget var ca -5 (tror vi) det fläktade lite men ofta var det ganska stilla då vägen ofta gick bakom kammen.
12 Nov – Arusha – Mariakamba Hut – Kibo Palace Hotel
 |
 |
 |
Efter en god natts sömn vandrade vi ned genom parken igen, trots vilda protester från en rad muskler som inte riktigt var positiva till detta tilltag. Trots att vi inte skulle gå så långt idag gick vi upp relativt tidigt, dels för att det var större chans att se djur på morgonen, men främst för att komma tillbaka till hotellet och ligga i polen samtidigt som våra bärare och bergsförare antagligen ville komma iväg uppåt igen så snart som möjligt.
Vandringen tog ett par timmar och bufflar och vårtsvin korsade vår väg. Väl nere vid parken blev det åter dags för byråkratins valsar att börja mala för att skriva ut oss. Dessutom skulle alla inblandade få lagom mycket dricks, vilket inte alltid är helt enkelt för oss svenskar. Efter någon timme dök dock bilen som skulle hämta oss upp, vilket vi får tolka som att de flesta var nöjda. “Bobby” tog på sig att fördela dricksen mellan sig själv och hans bärare, de såg inte helt nöjda ut, men vi får hoppas att de trots allt fick något då de varit väldigt hjälpsamma hela turen.
 |
 |
 |
Under turen ner hade Karin passat på att fotografera en hel del och när vi åkte ut genom parken stötte vi på många djur. Favoriterna var helt klart Girafferna och ingen kunde passeras utan att först fotograferas. Karin såg ut som ett lyckligt barn som inte kunde sluta titta. Tur att vi hade safari inplanerat.
 |
 |
 |
På vägen tillbaka till Arusha fick vi några sista glimtar upp mot toppen, utöver underhållningen av de lokala samhällena, de små butikerna och myllret av människor som passerades. Det hela förefaller lätt absurt, som på TV. Vad spännande det måste ha varit att komma hit innan TV fanns, fullständig chock.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Till slut kom vi fram till hotellet, denna gång innan lunchserveringen stängde. Vi fick varsin hamburgare, en öl och sov sedan gott vid polen under eftermiddagen. Vi kunde till slut stuva om vår packning så att allt vi behövde för resten av resan låg i en väska så vi slapp packa om allt varje dag. Ryggsäckarna förblev oöppnade resten av resan.
Anteckningar från dagboken 12 november 2007 ---- Nu sitter vi här igen, väntandes på drinken. Sov riktigt gott på sista natten vid hyttan Mirikamba. Det kom ett par israeler på väg upp, annars var det ganska lungt. (tomt). Sedan försökte vi lönlöst sparka igång den värkande kroppen för att vandra nedåt. Passade på att fota nedfarten genom skogen. Träffade bufflarna & vårtsvin. Fick vänta ett tag på bilen och trickade lite med guiden om dricksen. Hoppas bara bärarna blev nöjda till slut. Tyvärr hittade vi några mygg på rummet, vi får hoppas att lite myggspray får bort dem. Det är roligt här. Månen ligger ner när den endast är en skiva. Skönt med en ganska lugn dag eftersom Karin inte kan gå ordentligt. Reflektioner: Det är väldigt många med mobiltelefon och bra täckning. Citat Stefan: Zebror är väldigt roliga djur eftersom de har konstiga proportioner - Karin undrar varför de var roliga, inte så stora och kanske lite korta i halen, annars ser de ju ut ungefär som en hest. Stefan tyst.. Sedan insåg han att han menade en Giraff. Vi fick en glimt av en apa idag också. Vi har inte fått något regn idag.
13 Nov – Lake Manyara Hotel (Arusha-Lake Manyara)
 |
 |
 |
Trots att hotellet var knappt ett år gammalt hade det ingen väl fungerande AC. Det blev varmt under natten, och vi såg ett par myggor. Kring 23 ringde hotellets telefon av outgrundlig anledning och väckte oss. Värmen var olidlig och vi fick sätta upp vårt medhavda myggnät för att kunna öppna ett fönster. Nätet saknade dock upphängningstrådar men efter en stunds fixande hängde det vackert över sängen fäst med sytråd i närliggande lampor, gardiner och andra fästpunkter.
På morgonen åkte vi genom Arusha västerut mot Lake Manyara National Park. Bilresan tog ett par timmar och var bitvis spännande, bitvis tomt slättlandskap. Vi åkte förbi små samhällen, turistshoppar och Masaibyar/hyttor.
Även denna tur sköttes av BobbyTours, och Karin gick till slut med på att det inte var vår guide förra gången som hette Bobby, utan att det var ett större företag. Denna gång ledsagades vi runt av en guide vid namn Bakari. (vilket vi antecknade för att inte glömma bort det denna gång också.)
 |
 |
 |
Väl inne i parken blev det däremot mer händelserikt. I början såg vi mest några apor och några “korvträd” med mycket suspekta frukter som elefanter tydligen tycker om att äta.
 |
 |
 |
När vi kommit in en bit i parken, som bestod av omväxlande tät och gles skog snirklade vi oss fram på krokiga vägar och siktade regelbundet djur av olika slag. Det blev många stopp för fotografering eller bara beundran. Det var omväxlande och händelserikt. Lake Manyara är känd för att vara en av landets mest elefanttäta parker och ett par gånger hamnade vi mitt inne i flockar som vandrade runt omkring oss.
 |
 |
 |
Parken är även känd för sina trädklättrande lejon, som dock höll sig undangömda idag. Vi fick dock ytterligare möjligheter att titta på giraffer, zebror, flodhästar, gnuer och en hel del andra djur.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Mycket nöjda med dagen, och förvånandsvärt trötta för att främst ha suttit (stått coh skakat) i en bil hela dagen övernattade vi på Lake Manyara Wildlife Lodge. Rummen var rätt slitna, och sängen kan inte ha varit längre än 170 cm, omöjligt för Stefan att ligga raklång. Men det var svalt och hade en fantastisk utsikt över parken.
Anteckningar från dagboken 13 november 2007 ---- Färden hit gick med BobbyTours och vår nya guide Bakari. 2 timmars bilfärd, varav 45 min var spännande, resten gick an. Natten till idag. Hotellets telefon ringde kl. 23.00 och jag han inte svara, vaknade varm, trött & kände mygg överallt. Då satte vi upp myggnätet. .. Tacka vet jag sömn på berget, svalt och mygglöst! Dessutom fanns inga trådar till myggnätet, så det fästes med sytråd. På väg hit såg vi ett antal Masaihyddor varav det i ett större område bodde endast en karl med ca 20 fruar. Sedan började safarit. Elefanter i massor, impala antiloper i små högar, babianer, apor, fåglar, zebror, flodhäst, flamingo, giraffer, vildsvin, bufflar, gnuer. Elefanterna kom verkligen nära bilen och var nära att gå in i den en gång. De var inte så läskiga som jag trodde de skulle vara. En dag safari till är nog mer än tillräckligt, hoppas dock att nästa hotell är lyxigare! Stefan är lite spänd för flygningen till Zanzibar, men det blir nog bra. Idag slipper vi packa om. Passar oss lite väl bra för myggen.. Vacker utsikt över hela parken, men det är lite slitet. Blir nog en varm och jobbig natt till. Stefan tycker sängen är för kort.
14 Nov – Ngorongoro Crater Lodge (Lake Manyara – Ngorongoro Crater)
I Tanzania förefaller mer eller mindre samtliga safaribilar vara samma äldre toyota jeepmodell, tillverkade ungefär samtidigt kring 80-talet. Ingen bil vi åkte med hade fungerande hastighetsmätare, troligtvis slår de bara på den när de säljer bilen så att det är omöjligt att veta hur långt den gått.
Alla lastbilar är Scania, sånär som på två tre stycken vi såg under vår resa. Enligt en broschyr från svenska ambassaden i Tanzania beror det dock inte primärt på bistånd utan att Scania under 70-80-talet var så dominerande att de nästan hade monopol. Det finns antagligen en längre historia bakom med tanke på att Sverige varit en av de största biståndsländerna för Tanzania.
En hel del av de varmare jackor som lokalbefolkningen hade på sig såg mycket ut som europeiskt 80-talsmode. Väl hemma bekräftas denna bild, forskningsrapporter visar att de stora donationer av använda kläder till Afrika har hämmat den egna textilproduktionen, det finns således endast en liten produktion av dessa plagg, istället säljs biståndsplagg vidare i butiker och affärer.
La Times skriver:
” After a decade of wearing used clothes from the West, many Africans find that necessity has become style. Their children no longer want to wear anything else.”
Hursomhelst. Från Lake Manyara gick färden vidare mot Ngorongoro, ännu en kollapsad vulkan som bildat en kraterbotten där 25.000 djur lever idag. För att komma till den krävs en brant biltur upp längs yttre kraterkanten och sedan en skumpig väg nedåt igen. Fyrhjulsdrift är en nödvändighet. Vägen över kratern är dessutom en av de närmare vägarna för att flytta sig vissa sträckor i Tanzania, varför vi möter en del bussar på vägen, med texten “In god we trust” på bakrutan. Något som ser ut att behövas när bussen slirar sig upp för backarna.
 |
 |
 |
Uppe på kraterkanten brister en bult i främre hjulupphängningen på vår bil. Men eftersom alla bilar är av samma modell, och att de förefaller vara välkända drar vår chaufför på sig arbetsoverallen, låser upp verktygslådan och en halvtimme senare (efter en lätt joggingtur upp genom skogen mitt i ingenstansland till en “affär”) är vi på väg igen.
 |
 |
 |
Till skillnad från förra parken är kraterbotten mer utpräglad savann snarare än skog. Detta skapar en kontrast mot gårdagen men innebär också en större enformighet. Vi jagar runt på stora slätter och det är längre tid mellan djuren, men å andra sidan ser vi ibland flockar med hundratals djur.
 |
 |
 |
De stora nyheterna jämfört med de djur vi såg tidigare är att vi träffar på hyenor som äter på byten och ligger och sover längs vägen, samt på långt avstånd ser två lejon som ligger och sover i gräset. För att verkligen komma åt kattdjuren krävs tålamod och antagligen att man är ute tidig morgon när djuren är aktiva. Vi letar hela dagen men hittar ingen av noshörningarna som finns i parken, de är få och skygga, men hade varit roliga att se.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Det djur som blev mest fotograferat under dagen var antagligen de många Zebrorna som vandrade runt i stora flockar. Dagen känns långsammare än dagen innan men när den börjar lida mot sitt slut och bilen långsamt börjar klättra upp för bergväggen för att checka in på vårt hotell med strålande utsikt över kratern är vi ändå rätt nöjda med dagen och känner att två safaridagar var fullt tillräckligt för oss den här gången.
 |
 |
 |
Ngorongoro Wildlife Lodge är lite fräschare än förra boendet och i allmänhet trevligare (fullstor säng!) och hade även detta en fantastisk utsikt men rätt mycket folk.
Karin kan fortfarande inte gå i trappor ordentligt utan haltar fram efter bergturen.
Anteckningar från dagboken 14 november 2007 ---- Sov gott, svalt & skönt. Igår träffade vi två svenskar som åkte i en grupp om 21 personer. 4st följebilar. Låter något långsamt. De hade safarat i 4 dagar, även det verkar ganska plågsamt. Det var en bilfärd hit på ca 40 min, sedan tog det lång tid att komma ner till Ngorogoro Crater. Även denna krater är rasad men har bildat en ring runt en savann med ca 25000 djur. De nya djuren vi såg idag var LEjon, hyena, shakal, struts och anddra fåglar. En bit innan vi skulle börja åka ner för den branta kraterkanten gick en bult i hjulupphängningen sönder. Då är det bra med meckvänliga bilar. Guiden fixade det snabbt och enkelt, eller iaf på 30 min. Sedan gjorde vi en snabb tur ner på en guppig väg. Både stefan och jag är glada att vi inte körde. Det blev mycket sick-sackadne över den platta savannen, skumpandes utan att preiodvis, max 1h utan att se några spännande dur. Däremot såg vi stora flockar med hundratals djur - vilket vi inte gjorde igår. Även om dagen inte var lika spännande som i går, är vi båda nöjda. Vi missar endast noshörningen. Vi tycker att det räcker med safari för denna gång och ser fram emot Zanzibar. Tyvärr går planet inte förrän 15.30 så det blir en ganska långsam morgondag. Nu sitter vi som vanligt och drinkar GT. På Ngorogoro Wildlife Lodge. Det är faktiskt något bättre än igår, fler turister och lite otrevligare personal. Annars är folk mycket trevliga. En fantastisk utsikt över kratern (iaf innan det blev mörkt). Karin har fortfarande rejält ont i vaderna men hoppas vara återställd tills i morgon. Dessutom går jag med på att bergsföraren inte heter Bobby.
15 Nov – Transfer till Zanzibar
Denna dag var huvudsakligen en transportdag. Efter frukost åkte vi mot Arushas lilla flygplats. Med några timmar över, då planet inte gick förräns 15.30 stannade vi till på ett par turistbutiker och köpte med oss en flodhäst i trä som souvernir. Givetvis blev vi helst blåsta av säljaren, något som vi förutsatte den sekund vi gick in i butiken. Vi betalade efter en stunds dividerade $40 för en träflodhäst, han tog 20 i egen ficka och gav 20 till chefen, således betalade vi minst det dubbla priset jämfört med vad vi borde. (På flygplatsen kostade en liknande $15) Men att bli blåst i en turistbutik hör till det hela.
Vi var på flygplatsen några timmar för tidigt och satt och läste en lång stund. Den goda nyheten var att vi fick åka med ett avsevärt mycket större plan än de som stod inne på flygplatsen. Nackdelen var att det fortfarande var ett litet turboprop-plan, inte otroligt ett Dash Q400, antagligen utan reparerade landningställ. Nåja, flygningen gick bra och vi landade på Zanzibar på eftermiddagen.
Flygplatsen var rörig och tre bärare ville uppenbarligen ta åt sig äran (och därmed ha dricks) för att ha slitit vår bagagevagn ur händerna på oss och kört den 30 meter till bilen. En timmes vansinnesfärd i hög hastighet på små vägar med mycket folk och utan säkerhetsbälten kom vi fram till Zanzibar Safari Club på öns östkust när det började skymma.
 |
 |
 |
Efter att ha avnjutit flaskan mousserande vin som välkomnade oss i vår bungalow tillsammans med popcorn karin hämtat från baren avnjöt vi en middag i värmen.
Anteckningar från dagboken 15 november 2007 ---- Idag har vi rest typ hela dagen. Först från hotellet vid Ngorogoro till lilla flygplatsen i Arusha. Återigen mil av stäpp. Vi blev totalt blåsta av en kille som sålde på oss en hippo i trä, $40. Av dessa fick ägaren 20 och säljaren tog 20 i egen ficka. D.v.s. vi betalade åtminstone dubbla priset. Jaja... Satt och läste ett par timmar på flygplatsen eftesrom det visade sig att vi skulle vara här 5 nätter och inte 4 kommer vi ha lite knapert med böcker. Vi kan väl bara tindra med ögonen. Vi fick åka med ett större plan än vi vågat hoppas på, dock 30 min sena. Träffade några svenskar som bor på samma hotell . De hade 8 dagars safari med studiebesök. På flygplatsen var det ett gäng invånare som ville suga ut turister. En dollar för att köra vår vagn som vi lastat själva till taxin. 30 meter. Sedan följde en vansinnesfärd till hotellet på andra sidan ön - Zanzibar Safari Club. Här bor vi i bungalows 10-20 meter från Indiska oceanen. Hotellet har endast 50 rum så vi vill inte veta vad det kostar. Verkar ganska tomt här med. Hade regnat en massa i morse. Sitter nu i bungalowns vardagsrum och dricker mousserande & jag har fått popcorn (Stefan fick så mycket nötter på planet). Ser fram emot ett par härliga dagar, får se om vi orkar göra några utflykter.
16 Nov – Zanzibar Safari Club
 |
 |
 |
 |
 |
De följande dagarna rörde vi oss inte mer än nödvändigt. Med vår bungalow centralt placerad mellan stranden (20m), restaurangen (50m), poolen (25m) och baren (20m) blev promenaderna inte så omfattande och Karins ben började återhämta sig.
Hotellet är litet med 50 rum som alla har havsutsikt, även om vårt rum är ett av de bästa, dels eftersom det inte är ett parhus som många av de andra, dels eftersom det ligger närmast stranden och poolen. Det finns en väl fungerande AC, varmvatten och är generellt sett mycket trevligt hotell.
Det är lågsäsong och gästantalet varierar från ca 10 upp till 30 när den stora gruppen svenskar vi mött tidigare kom på besök ett par dagar. Huvudsakligen befolkas hotellet av svenskar, italienare och ett par engelsmän samt en mystisk ensam indisk dam.
Med dagstemperaturer på 30-35 grader, inget regn under den tid vi var där (de svenskar som var där innan var dock lite besvikna då de varit inregnade en hel dag) och sköna fläktar från indiska oceanen var det både högst behagligt och lätt att bränna sig.
Anteckningar från dagboken 16 november 2007 ---- Lång färdsträcka idag: Rum (hus) -> frukost 50 m - > rum -> stranden 20 m -> lunchrestaurant 50 m -> pool 25 m. -> rum 20m -> bar 20m å här sitter vi med popcorn & GT. Badade endast fötterna i havet, en hel del alger. Läste ut vår böcker. Glada att vi tog halvpension, då får vi bestämma lunch själva, annars får man lunch som påminner om middagen. Solen har tagit fast jag varit försiktig. På stranden kom flera som försökte sälja på oss prylar, massage, turer, ganska påfrestande, på denna kraftigt ansträngande dag. Maten: Kött är segt, äter mycket ägg till frukost. På safari var det buffe, ganska lika varandra. Åt dock god pasta på ena buffén. Igår åt vi också pasta med tomatsås, som var helt ok men trist med samma mat två dagar i rad. På berget fick vi soppa och grönsaksgryta, ibland med kyckling/kött. Kyckling äter vi ganska ofta i lunchboxarna - segt men ok som bukfyllnad. Massa svenskar 6+oss, dvs 70% av hotellgästerna. Paret som redan var här var djupt missnöjda, hade regnat 24h i sträck och de hade mycket höga förväntingar. - dålig strand - ej som i katalogen - dyrt, m.m. Vi är nöjda hittils. Lite mygg även här. De andra svenskarna hade blivit bitna av småkryp under safarit. Det är massor av små landkrabbor. Det fläktar ganska bra så dryga 30 grader är helt OK. Lite varmare vid poolen dock, då var jag redan bränd och täckte mig. Nu ser vi att de 21 svenskarna från savarit här.. kvoten svenskar steg till 97%..
17 Nov – Zanzibar Safari Club
Dagarna förlöpte relativt lika varandra. Stefan var för lat för att åka ut på några ytterligare utflykter så vi låg utslagna i solstolar, läsandes, sovandes och badandes. De stora bekymmren i livet bestod i huruvida böckerna skulle räcka, vilken drink som skulle förtäras innan maten och vad som skulle inmundigas till lunch.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Anteckningar från dagboken 17 november 2007 ---- En dag mycket lik gårdagen. Utslagna i solstolar läsandes, sovandes, badandes. Karin badade ordentligt 2ggr i havet. Krabborna har rymt. Inget regn idag heller. Funderade på om man skulle planera någon tur - men Stefan är lat. Nu har vi för omväxlnigns skull beställt mystiska coctais istf. för GT och väntar spänt - studerandes den febrila aktiviteten detta genererat bakom bardisken. Igår var vi djärva och drack vitt vin till middagen... Det blåser en hel del nu på kvällen men är fortfarande typ 30 grader.
18 Nov – Zanzibar Safari Club
Dagens äventyr bestod i att promenera 150 meter bort på stranden och tillbaka. I övrigt studerade vi fåglar som försöket flyga och dricka poolvatten, vissa hade tekniken inne, andra siktade och siktade men förblev törstiga.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Anteckningar från dagboken 18 november 2007 ---- Stora händelser här på Zanzibar. Stefan badade i havet! iaf en gång. Det blir nog ingen utflykt varken till stenstaden eller kryddplatserna, dagarna går och vi behöver nog vilan. Efter lunchen (pizza & hamburgare) tog vi en liten tur på stranden 150m och tillbaka, vi såg invåndare och ett hotell. Vi klarade oss ganska bra från påhoppande personer, 4 st kanske. Jag får inga popcorn!!!.. Så, fixat. Vi såg roliga fåglar som ville dricka ur poolen som som inte kunde sikta. De flög runt och dök ner, så de precis fick åt sig en slurk. Sedan kom en ensam (typ svala) som inte hade tekniken, han fick gå törstig. Karin hade lite problem emd magen och fick en immodium, mår inte dåligt alls så det är nog inga problem. 2 nätter kvar! Middagen igår var riktigt god Chicken Masala och grillad typ lövbiff. Disco idag vid 22 igen men vi sover nog idag med.
19 Nov – Zanzibar Safari Club
 |
 |
 |
Anteckningar från dagboken 19 november 2007 ---- Nedräkning. Det fläktar friskt idag. Klockan säger återigen att det ska bli regn men vi har klarat oss hela dagen iaf. Hoppas på stabilt väder när vi ska flyga hem. Vi får förmiddagen här på stranden och ska åka runt 13. Svenskarna åkte för att bo i stenstaden ett par nätter så det är ganska tomt igen. De hade missat att poppa popcorn, men det fixar den trevliga personalen. Stefan ska få sin Pina Colada idag och jag ska få en Zanzibar Thriller... Som omväxling prövade vi stranden även på efermiddagen eftersom det fläktade skönt där. Har säkert varit 35 grader. Jag har läst vidare i "The White mans burden" Ganska intressant hur alla dessa bistånd går fel. Båda dagarana vi druckit drinkar tycker vi att just vi valde rätt drink och vill inte byta med varandra. Ska bli skönt att åka hem men har inte haft någon större hemlängtan som man kan ha i bland. När vi kommer hem är det 1 månad kvar till jul. - Matlagning, presenter, tackkort, stefans ring, mitt halsband, namnbyte, tvätt, jobb, osv.. Tycker om Stefan fortfarande.
20-21 Nov – Hemresa (Zanzibar-Arlanda)
 |
 |
 |
Efter en betydligt lugnare biltur tillbaka till Zanzibars flygplats, en förvirrad incheckning och en smärre muta för att ta sig igenom säkerhetskontrollen lyfte snart planet hemmåt en halvtimme innan utsatt tid. Från Zanzibar flög vi 15 minuter innan vi mellanlandade i Dar Es Salam för att anlända till Addis Abeba frammåt kvällen. Tre timmar på ännu en av världens mindre spännande flygplatser gick planet mot Europa efter midnatt. Till skillnad från flygningen ner var det lugnt på planet och vi lyckades sova några timmar under natten. En långsammare mellanlandning i Rom resulterade i en halvtimmes försening innan vi åter fick se det svenska novembervädret – ett par grader varmt och regn.
Men ändå trevligt att komma hem igen.