E-post/MSN/Jabber: stefan@gorling.se
Mobil: 070-815 38 26
Matråd till gravida
Uncategorized | Uppdaterad: 2009-05-11
Nu börjar jag tröttna på Livsmedelverkets matråd för gravida, och den allmäna graviditetsnormativiteten. Eller, nu och nu, jag har nog varit rätt trött på den ett tag. Men idag kom jag att tänka på den här fullständigt geniala passagen i Kallbergs “Så sänkte jag sovjetunionen” (Om man skriver över 700-sidor måste man ju få in en halv sida som är hyffsad):
”Tartarbiff!”, sa jag utan att tveka.
Föraren tittade förskrämt på mig eftersom detta att välja en maträtt som bygger på rått kött som genomgått en livsmedelsdistributionskedja som börjar med nedskitna kossor i ladugårdar som inte moderniserats sedan 1920-talet och fortsätter med obefintliga kylanläggningar och slaktare som inte tvättar händerna efter att ha torkat sig i arslet, inte kan sluta lyckligt. En nätt rätt på rått rött kött, med rå äggula för att säkerställa att ingen smittkälla missas, som serveras med hackad lök och en konstig sås som säkert är består av kolibakterier insmorda med socker och ingefära.
Till slut kunde inte chauffören hålla sig: ”Varför tartarbiff?”
”Enkelt – du förlorar bara en dag!”
”Hur menar du?”
”Man anpassar sig till sin nya verklighet och får den
lokala bakteriefloran i en smäll, utan lokalbedövning, och skiter sig trött i en dag men eftersom man styr när detta sker genom att beställa tartarbiff den dagen man är bakfull slår man två flugor i en smäll!”
”Du skiter och spyr samma dag!”
”Istället för att skita en dag …”
”… och spy nästa!”
”Exakt!”
”Smart!”
”Trevlig lunch!”
”Tack – det ska smaka!”
Vi avnjöt lunchen förvissade om hur detta skulle sluta: det skulle ta en timme för bakterierna att föröka sig till en sådan mängd att de började ta kommandot, sedan skulle de jobba sig genom magsäcken för att slutligen nå tarmkanalen och öppna sin business. Chauffören var lätt imponerad av den livserfarenhet som låg bakom mitt val av måltid men faktum var att jag hade läst detta i en sjaskig agentroman som jag läst bara för att den var det enda förutom broschyren ”Upptäck Uppland!” som låg på Tierps tågstation en julidag i början av 1980-talet.
Jag kan inte låta bli att tänka.. Det ligger något i det. På samma sätt som det ligger i något fantastiskt härligt i denna påminnelse att smak är något som är högst kulturellt.